Tvåans buss är smockfull av turister och vardagsåtervändare med anleten som ännu inte fått de spända käkarnas siluett eller den flackande blicken av en ofärdig halvårsredovisning. Den kvalmiga åskvärmen utanför dallrar även inne i bussen och här och var viftas svalka med museiprogram och solfjädrar. Två män delger varandra sina upplevelser av gårdagens OS, suckar över kanalernas val att visa ”fjantiga” sporter när det finns ”det som alla vill se”.
– Ja, det är för jävligt. Man väntar på en tuff handbollsmatch och vad visar de? Ett gäng havremoppar!
Under de här olympiska spelen har jag kommit på mig själv med att glo på – eller än bättre lyssna på P4:s sändningar som är bäst och roligast – sporter jag inte brytt mig om tidigare. Bordtennis till exempel. Eller förstås! Men även beachvolley. Det kan naturligtvis bero på de svenska framgångarna men inte enbart.
Bussen segar sig fram genom Sommarstockholm. Vaggar över stadsdelarna, över broar och mellan vägarbeten. På Karl XII:s pekfinger i Kungsträdgården, det som pekar mot öster, har stadens kuttrande duvor hittat en perfekt landningsplats.
Jag tar upp min mobil och läser att i gymnastik är de kvinnliga OS-deltagarnas dräkter översållade med tusentals gnistrande stenar. Över 10 000 kristaller lär finnas på Simone Biles dräkt till exempel. Var och en av amerikanskorna har åtta dräkter med sig till OS med totalt drygt 47 000 kristaller, skriver Washington Post. Och visst, jag har sett dem, glittrande i luftrummet i makalösa volter och serpentinhopp.
Så långt i min läsning tänker jag på Truls. På hans lite sladdriga blå t-tröja. Att han och bordtennislandslaget också har glimrat men utan inblandning av Swarovski.
Det är lite intressant att se hur idrottarna utsmyckar sig. De tunga guldhalskedjornas tid tycks i stort sätt vara förbi (undantag finns). I stället kan man fascineras av konstfulla frisyrer med pärlor, flätor, fjädrar, färger. Men också bli en smula förundrad över att somliga kan prestera som de gör med ögonlocktäta lösögonfransar och låååånga lösnaglar.
Bussen är nu framme där jag ska av. Hemma igen sätter jag på tv:n. Och radion. Sprint följer på stafett som följer på häcklöpning. Inte en ”havremoppe” så långt ögat når.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om gräsremsan som blev en slips.
