”Han ser ut som han står på Plattan en natt klockan 03:00.”
Ja, jag var benägen att hålla med. Jag hade skickat en bild på den strävhårige taxen Douglas till yngste sonen. På fotot låg den fyrbente med halvslutna ögon och nedsänkt huvud. Borta var den pigga giv-mig-genast-en-korvsnuttblicken och den morska rokokohållningen.
Att han var drogad kunde vem som helst se. Han hade samma slow motion-rörelser som vissa personer i den skrämmande och utmärkta serien på SVT Play, ”Dopesick”. Den som handlar om lanseringen och effekterna av det smärtstillande läkemedlet Oxycontin i USA.
Den ständigt lika nyfikne taxen hade, efter några extra höga jag-är-taxarnas-Duplantis-hopp på kvällspromenaden, börjat halta.
– Du går nästan som Selma, viskade jag till Douglas.
Han såg oförstående ut.
– Lagerlöf; Selma Lagerlöf! förtydligade jag. Hon var låghalt. Skrev ”Gösta Berlings saga”.
Douglas litterära erfarenheter sträcker sig till Jon Fosses ”Hundmanuskripten” som han ofrivilligt lyssnat på. Möjligen också till en kopia av praktverket ”Suecia antiqua et hodierna” av Erik Dahlberg, men då mer som god litteratur under valpstadiet. I ordets motståndskraftiga betydelse.
Vi begav oss till veterinären. Vid entrén tvekade den strävhårige. Hans erfarenheter av vaccinationer och en svald gummiknapp kom tillbaka.
– Gå med honom lite fram och tillbaka, sa den vänliga veterinären när vi kommit in.
Vi gick fram och åter. Det vill säga den strävhårige hoppade och skuttade. Ingen hälta där, ingen hälta här.
Veterinären klämde på frambenet där hältan tidigare, ja tills nu, hade visat sig. Det ogillade Douglas eftersom något samtycke inte hade givits. Han uttryckte vänligt men bestämt sina åsikter.
Efter tre veckors antiinflammatorisk behandling var vi ändå tillbaka. Han hade börjat halta igen. Egentligen omedelbart när vi gick ut från första veterinärbesöket. Nu blev det lugnande och smärtstillande inför röntgen. Men nej, inga skelettförändringar eller felställningar. Ny kur skrevs ut, vi tog oss hem i sakta mak och nu låg han alltså där på mattan, fortfarande påverkad av premedicineringen.
– Har de givit dig en hästdos fast du är hund, sa jag till Douglas.
Tre veckor senare var han pigg igen. Höga hopp och full fart framåt.
– Han vet inte sitt eget bästa, sa en vän ömkande.
– Nej, men han vet vem Selma Lagerlöf är, sa jag.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om hur det går till i hundkupén på tåget.
