Den svartklädde dirigenten gör en lackskodd entré till applåder. Han hälsar på förste violinisten och det är då jag lutar mig fram ur min stol på konserthuset. Jag sträcker på halsen och granskar förste violinisten. Den andre violinisten sitter väl bredvid eller? Hur verkar deras kemi?
Har man sett SVT:s komediserie ”Orkestern” undrar man. Oavsett symfoniorkester. Serien är en dansk komedi om avundsjuka, intriger och fadäser i och utanför en symfoniorkester i kampen om att bli just förste violinist.
Så lyfter dirigenten Ryan Bancroft händerna i luften, det är dags för Mahlers tredje symfoni och anslaget är kraftfullt. Jag fattar armstöden. Här blir det åka av. Inte så att jag inte har hört Mahler tidigare men att sitta några meter från en symfoniorkester är … drabbande. Varje gång.
Symfonin växlar ideligen tempo. Musiken är hotfull, smygande men plötsligt smäktande. Trumpeterna blänker, pukorna mullrar. Tonerna tar sig mjukt ned i bänkrader men far genast upp i rasande fart på balkongerna. Var där inte plötsligt en folkviseton? Och en snutt klezmermusik? Liksom ett stråk av Mahlers mer välkända femte symfoni?
Dirigenten Ryan Bancroft är en upplevelse i sig att se med sitt dynamiska kroppsspråk. Han far till höger och vänster på det lilla podiet, böjer sig ut åt sidorna. Jag undrar plötsligt om hans lackskor har gummisulor. Som kan bromsa upp, utifall.
På hemvägen känner jag mig förunderligt glad och på kvällen skrollar jag fram symfonin ur mitt musikflöde när jag går till sängs. Jag släcker lampan och ligger och lyssnar, njuter. Ser det hela framför mig igen och undrar: Har Ryan Bancrofts lackskor gummisulor?
Morgonen därpå går radioväckning i P2 i gång. Det är Jussi Björling som sjunger Donizettis ”Una furtiva lagrima”. Jag ser mig omkring efter familjemedlemmen, den strävhårige taxen Douglas. Han ligger på rygg med slutna ögon och tassarna i vädret och njuter.
– Bra smak, säger jag, jag trodde du föredrog ”Also sprach Zarathustra”, men så ligger du och njuter av en italienare i svensk tappning. Bene!
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om Douglas ignorans av stoicismen.
