Kan man sörja en julgran? Vår gran ligger nu bland andra granar i en gigantisk uppsamlingshög några kvarter bort. Det är lite sorgligt eftersom det var en särdeles trevlig gran. Tät, lagom stor, mörkt grön, ja, kort sagt vacker.
Det tyckte även den strävhårige sambon, taxen Douglas. Det var hans första julgransupplevelse. Inte utan viss oro kunde vi notera hur han nosgranskade den ingående. Kanske tänkte han: ”Det var jädrans vilken service! De tar in ett träd så jag inte behöver leta upp ett för benlyft utomhus.”
Men nej. Han är ju en njutartax och insåg snabbt granens verkliga fördel. Den kunde ge massage. Han ålade sig fram och åter under de nedersta grenarna, tryckte sin avlånga kropp upp mot dem. Tilläggas bör att det var en kungsgran med extra stora grova barr. Efter någon minut kom han ut med beslöjad blick, silverglitter i pälsen och lite barr på roten.
En kula som fallit ner produktinspekterades men befanns ointressant. En krusad smällkaramell lockade med sitt prasslande men gick ändå inte upp mot ryggmassagen.
Så varför slänga ut en gran som var till sådan belåtenhet? Den verkade dessutom ha trivts utmärkt och i glädje rätat ut de nedersta grenarna till dubbel bredd.
Men någon gång ska den ju ut, och strax efter trettonhelgen tog jag fram sekatören och började klippa bort grenar. Den växande högen grangrenar livade genast upp den strävhårige som provsmakade på några granskott.
– Du är inte på Nobelmiddagen nu, sa jag, så ta det lugnt med granskotten.
Till slut var granen hyfsat nedklippt och märkligt nog fortfarande fin. Men nu fanns ingen återvändo. Med ett stadigt grepp bars den ut och kastades in i granhögskollektivet. Senare, på kvällspromenaden, gick vi förbi granberget. Douglas stannade till och blängde ömsom på granarna, ömsom på mig.
– Ja, ja, jag fattar. Du ville ha kvar den till tjugondag Knut.
När vi kom hem kändes det lite tomt. Något fattades. Något som glimmade, doftade gott och gav massage.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om olika uppfattningar om vad julfrid egentligen innebär.
