Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Lucija Stupica
”Magnolia. Hennes berättelse”
Övers. Henrik C Enbohm
Rámus förlag, 82 sidor
All skönlitteratur handlar ytterst om tiden och dess grundläggande mysterium. Att den bara går. Går. Går.
Vissa böcker mer än andra. Till exempel den slovenska poeten Lucija Stupicas senaste, med den inte helt lyckade titeln ”Magnolia. Hennes berättelse”. Nämnda magnolia planteras i grannens trädgård morgonen efter att ett barn har kommit till världen i den lilla staden Smarje pri Jelsah.
Även efter att diktjaget försvunnit därifrån och av tiden spolats upp på den svenska östkusten står trädet där, som en kvarlämnad tvilling, med sina rötter fast förankrade i fädernejorden. Tills även de grävs upp, och på ett närmast obscent sätt blottas för ljuset när magnolian så småningom huggs ned och lastas på en släpvagn. Tiden skonar ingen.
Världen försvinner
Namnet försvinner.
Minnet försvinner.
Graven försvinner.
När Stupica blickar mot avgrunden blinkar hon inte. ”Och mörkret som aldrig riktigt tillhörde oss – snart är det vi som tillhör det”. Det slår hårt. Men här finns samtidigt en påtaglig mjukhet. Korta prosalyriska stycken som närmar sig barndomens landskap på lätta steg, i daggvått gräs; försiktigt, som för att inte skrämma bort spökena. ”Med poesin närmar jag mig minnet, som redan i nästa ögonblick, likt Eurydike, försvinner för alltid.”
Henrik C Enbohms översättning är lyhörd och kärleksfull. Jag kan nu inte läsa slovenska, men dikten jag har framför mig kunde lika gärna ha varit skriven på svenska från början. Eller det lyckas han få mig att tro. Texten kan alltså omplanteras; svårare är det med den späda magnolia som diktjaget vill sätta i sin trädgård i det nya landet. Jordlagret är bara ”en tvärhand djupt”. Men om till och med poesi går att översätta kanske det går det också, även om hon har ångest över att hon ”våldför” sig på ”ett främmande språk” och ”plågar den arma växten”.
Då sprids en doft av regn, solkatter och, ja, magnolia från papperet
Som bäst är Stupica när hon tassar kring uppväxtens tre huskroppar med gemensam innergård och en gammal stenlada ”där man ännu kunde höra ljudet av hästarnas andar”. Då sprids en doft av regn, solkatter och, ja, magnolia från papperet. ”Poesi är att söka glansen” skriver hon, eller om det är den polske poeten Adam Zagajewski – de pedagogiska noterna längst bak vittnar om hur referenser löper som korsvägar genom boken – men oavsett: när Stupica letar i barndomen och hemlandet hon lämnat så finner hon strax nämnda glans.
Men ibland går dikten vilse. Parallellt med ”Hennes berättelse” löper ett annat spår, som handlar om Anton S(tupica), en gammal släkting som arbetade på museum men fick sparken efter att felaktigt ha anklagats för stöld. Den berättelsen vecklas aldrig ut ordentligt, och blir inte mycket mer än ett familjehistoriskt bihang.
Kanske är det ett visst mått av poetisk slentrian som har smugit sig in där – både Stupicas högstämda släktforskning och de ordboksdefinitioner av ”magnolia” respektive ”Antonius” hon klistrar in känns mer som ett slags stelnad, officiell diktetikett än levande form. Men bakom eller bredvid denna urtvättade, illasittande kostym finns en starkt doftande kärna av poesi.
Läs fler artiklar av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
