Den store Ledaren är sjuk. Frågan är varför?
Med liv och lust redogör berättaren i Ngugi wa Thiong’os roman ”Wizard of the crow” (2006, ej översatt) för teorierna om vad som ligger bakom, den ena vildare än den andra. Kanske berodde det på en gets klagan som Ledaren trodde var ett tecken på en komplott mot honom. Eller så uppstod sjukdomen ur hans besatthet av en förskjuten fru som han tvunget måste få att gråta. Eller så hade Ledaren blivit sjuk av demonerna som bodde i hans tortyrkammare, enligt ryktet uppbyggt av skelettdelar från alla de ”studenter, lärare, arbetare och småbönder” som han dödat runt om i sitt rike Aburiria.
Diktatorsromanen har setts som en latinamerikansk genre – tänk till exempel på Mario Vargas Llosas ”Bockfesten” – men det finns gott om afrikanska exempel. I ”Wizard of the crow”, Ngugi wa Thiong’os sista storverk, excellerar författaren i sin satir över envåldshärskarens godtyckliga, narcissistiska maktutövning. Publicerad för två decennier sedan känns berättelsen om Aburiria tyvärr mer aktuell och universell än någonsin.
Men man vet förstås ingenting helt säkert i ett sådant rike. Berättaren inflikar att han vare sig kan ”bekräfta eller dementera tortyrkammarens existens”. Ändå berättas det. Och berättaren återger det som berättas. Här märker vi hur Ngugi – alltid kallad så, med förnamn – har dubbla ärenden med sin roman. Det ena är att servera en hejdlös skröna om postkolonialt maktmissbruk, globalisering och folkligt motstånd; det andra handlar om att sudda ut själva författarfiguren som suverän skapare av sin berättelse.
Ofta, nästan som trosartikel, får man höra att den ”afrikanska romanen” är formad av den muntliga kulturen. Helt missvisande är det inte, men det beror på vilka afrikanska romaner man syftar på. Det finns nämligen rätt många. I ”Wizard of the crow” är det dock uppenbart att Ngugi vill knyta berättandet till en kollektiv situation där en röst samspelar med andra i rummet. Lik förbaskat når dessa röster mig endast som tryckta bokstäver på papper, dessutom översatta av Ngugi själv från originalet som han skrev på gikuyu. Men det gör inte så mycket. Också det skrivna iscensättandet av muntlighet frigör nämligen åtskillig berättarenergi.
Inte bara måste han själv skriva på gikuyu, utan alla afrikanska författare – om de verkligen vill frigöra sig från det koloniala arvet – borde skriva på sina modersmål
Nu har dock författaren, all sin energi till trots, gått bort. Född 1938 fick Ngugi leva ett dramatiskt liv format av världshistoriska skiften: avkolonisering, det kalla kriget, murens fall, framväxten av det ”globala Syd” som globaliseringens skuggsida och förutsättning. Vem ska jag nu gräla med när han inte längre är bland oss, frågar jag mig? Inte så att jag munhöggs med honom, men han har funnits i mitt medvetande som dialogpartner under nästan hela mitt läsande liv. Och i den rollen var han, trots sin lågmälda person, ständigt stridbar. Men också motsägelsefull och rentav ombytlig, mer än den mediala bilden av honom medger.
Ngugis omfattande författarskap löpte längs tre spår: fiktion, självbiografi, essäistik – och just hans kritiska essäer fick ett särskilt stort genomslag. ”Decolonising the mind” (1986), som har följt mig sedan den gavs ut, är hans mest kända bidrag till genren. Den kretsar kring en avgörande vändpunkt i hans karriär, då han på 70-talet övergick från engelska till att skriva på sitt första språk, gikuyu.
Detta är intressant nog det enda som en bredare allmänhet känner till om Ngugi, kanske för att han utvecklar en hel litteratursyn utifrån detta personliga beslut. Det är inte bara så att han själv måste skriva på gikuyu, utan att alla afrikanska författare – om de verkligen vill frigöra sig från det koloniala arvet – borde skriva på sina modersmål.
Här märker vi stridbarhetens funktion: den förtydligar saker och ting. Genom att göra språk till politik, och genom att uppställa en entydig litterär norm, kunde Ngugi tjäna som bollplank också för de många författare och kritiker i Afrika som inte alls höll med om hans slutsatser. Men var det verkligen det han gjorde, alltså övergick från engelska till gikuyu? Hur gick det egentligen med hans språkpolitik?
För att förstå skiftningarna hos Ngugi, både i hans tänkande och poetik, måste man gå tillbaka till hans studietid, i början av 60-talet, på Makerere-universitetet i Uganda.
Liksom på andra håll i det borttynande brittiska imperiet bedrevs där litteraturstudier i kritikern F R Leavis anda. Det innebar ett snävt fokus på den ”stora traditionen”, alltså en brittisk kanon bestående av Jane Austen, George Eliot, Joseph Conrad och några till. Leavis förhållningssätt till dessa författarskap gick ut på att i en antipolitisk ansats betona utforskningen av individers mångtydighet och moraliska ställningstaganden.
Tanken att författaren bar på ett särskilt uppdrag som sanningssägare präglade hans skrivande ända in i slutet
Detta var litterära värderingar som den unge Ngugi övertog. Hans tre första romaner ”Upp genom mörkret” (1964), ”Floden mellan bergen” (1965) och ”Om icke vetekornet” (1967) uppbärs just av en sådan nedtonad gestaltning av ambivalenta gestalter. I en tidig essä uttrycker han det som att författarens uppgift är att ge uttryck åt ”den egna själens musik och inre konflikter”. Individualismen i den formuleringen går på tvärs mot poetiken i ”Wizard of the crow” och egentligen alla hans romaner från ”En blomma av blod” (1977) och framåt.
Och samtidigt: tanken att författaren och konstnären bar på ett särskilt uppdrag som sanningssägare präglade hans skrivande ända in i slutet. Den tidiga inskolningen försvann inte – den överlagrades bara med nyförvärvade insikter.
Debuten 1964 med ”Upp genom mörkret” blev en succé. Litterärt hade Östafrika halkat efter andra delar av kontinenten, men nu fick Kenya äntligen ”sin” Chinua Achebe. Ett par år senare fortsatte Ngugi att studera, denna gång i Leeds, England. Kontrasten mot Makerere blev markant: från senkolonial provinsialism till nordengelsk radikalism. Det var här han läste den antikoloniale tänkaren Frantz Fanon och upptäckte karibiska författare som George Lamming.
Uppfylld av tidens revolutionsanda började Ngugi, efter Leeds, undervisa på universitetet i Nairobi och drog i gång ett uppror mot sin egen institution. I historiens mest berömda skrivelse till en institutionsstyrelse (”On the abolition of the English department”) krävde han och de två medförfattarna Taban lo Liyong och Henry Owuor-Anyumba att Afrika och afrikansk kultur måste bli utgångspunkten för litteraturundervisningen i Nairobi. Afrika, skrev de, ska vara ”vårt kulturella avstamp ut i världen”.
Självklart, kan tyckas. Men då glömmer man inte endast akademins tröghet, utan framför allt den dåtida engelska kulturella självtillräckligheten. När Ngugi och hans kollegor gjorde uppror mot en brittisk kanon svepte de in med såväl en ny, kosmopolitisk litteratursyn som en frisk pedagogik som låg före sin tid. Och de lyckades: 1970 bildades i Nairobi The department of literature, som genomdrev en enormt ambitiös läroplan där afrikansk, karibisk, amerikansk och europeisk litteratur samsades.
Det ögonblickets optimism blev dock kortvarigt. Under 70-talet hamnade Ngugi alltmer i konflikt med Kenyas postkoloniala ledare. Hans litterära aktivism med pjäsen ”Ngaahika ndeenda” (”Jag gifter mig när jag vill”), skriven på gikuyu, leddes till hans fängslande och så småningom en livslång exil som tog sin början 1982.
Det faktum att afrikanska författare i dag så självklart har intagit litteraturens världsscen är inte minst tack vare hans outtröttliga pionjärgärning
Här får hans språkaktivism i ”Decolonising the mind” en både ironisk och tragisk skruv: det är precis i det ögonblick då han fysiskt fjärmas från landet som han programmatiskt hävdar nödvändigheten av att skriva på ett lokalt språk i Kenya. Övertygelsen övergav han aldrig; han fortsatte att skriva sin fiktion på gikuyu. Men romanerna översattes och nästan allt annat skrev fortsättningsvis på engelska.
Exilens praktik fick honom därför att allt oftare hävda översättningen som ett eget språkligt modus, kanske tydligast manifesterat när nättidskriften Jalada lät översätta hans berättelse ”Den upprättgående revolutionen” till 100 olika språk. Läxan man kan lära av detta är att språk aldrig är frikopplade satelliter, utan lever endast i relation till andra språk.
Ngugis språkval var således aldrig binärt, även om han gärna framställde det så. Samtidigt som han byggde en skriftlitteratur på gikuyu var det tack vare den globala engelskan som denna gärning, liksom den politiska innebörden av att välja folkspråket, alls fick internationell spridning. Med andra ord: både-och, inte antingen-eller. Hans eget begrepp ”globalektik” (efter ”dialektik”) fångar detta samspel väl.
Det är kanske så vi måste närma oss hela hans författarskap: som en komplex konstellation av ofullkomliga men ofta banbrytande texter. Jag tycker själv att hans romaner är ojämna, hans självbiografiska böcker storartade och hans essäer uppfordrande men ibland förenklande. Ngugis betydelse som författare överskrider dock med råge enskildheterna i hans produktion. Det faktum att afrikanska författare i dag så självklart har intagit litteraturens världsscen är inte minst tack vare hans outtröttliga pionjärgärning.
Precis den här helgen hedras den gärningen vid en stor litteraturkonferens i Nairobi med deltagare från alla kontinenter. Världen samlas i Ngugis gamla hemstad: exilförfattarens revansch.
Läs mer:
Maria Schottenius: Ngugi wa Thiong’os berättarkraft glöder av liv
Erik Esbjörnsson: Hans språkval bildade skola för en generation av afrikanska författare
