Sommaren 1999 tog jag med konstnären Pia Arke till Dagens Nyheters bildarkiv. Året innan hade vi besökt Pias födelseort Ittoqqortoormiit, även kallat Scoresbysund, i Östgrönland. Vi gjorde en bok om platsens historia. Orten grundades 1925. Med vackra löften och tvång förmådde det danska Grönlandssällskapet ett tjugotal inuitfamiljer att flytta dit. För danskarna var det bråttom.
I arkivet öppnade vi kuverten med påskriften ”Grönland – Folktyper”. Pia grep tag i ett fotografi från 1932 av ett ungt par som såg ut att vara på kvällspromenad. De var klädda i kamiker, inuitfolkens benkläder. De såg vresiga ut, otåliga, som om de blivit tillsagda att posera och bara väntade på att fotografen skulle bli klar. På baksidan fanns en stämpel som angav att upphovsrätten tillhörde The Times i London samt en kort notering: ”Eskimåer som expeditionen mötte på sin väg till basen.”
”Det där är Niels och Katinka, mina morföräldrar”, sa Pia, som aldrig sett fotot förut. Hon förklarade att inte mindre än tre fartyg angjorde Scoresbysund sommaren 1932. Med på fartygen fanns äventyrare, forskare och turister. ”Lokalbefolkningen måste ha haft fullt upp med att bli fotograferade.”
Jag nickade. Pia stoppade varsamt ner fotografiet i en mapp som hon sköt ned i sin ryggsäck. Ett stycke stulen historia återfann sin rätta ägare.
Vistelsen i Ittoqqortoormiit 1998 gav mig en intensivkurs om koloniala relationer. Platsen var liten, 400 människor. Därför syntes allt så tydligt. Ett skikt av experter influgna från Köpenhamn – polisen, läkaren, kommundirektören, ingenjören och handelsmannen. Under dem en infödd befolkning med hög arbetslöshet, utbredd fattigdom och ingen framtid för de unga. I västra Grönland där 95 procent av befolkningen bor är välståndet högre och möjligheterna fler, men den koloniala relationen är även där en tyst förutsättning för samhällslivet. Häri liknar Grönland resten av världen. Nästan överallt har historien skapat en teknisk, ekonomisk, och militär ojämlikhet som underblåser rasism, alstrar konflikter, blockerar historiebearbetning och försvårar samarbete.
Jägarfamiljerna som tvångsflyttades till Scoresbysund visste inte att de hade nyckelrollen i en maktkamp. Nordöstra Grönland var obefolkat, en terra nullius, och flera stater gjorde anspråk på det, främst Norge. Saken avgjordes 1933 i domstolen för internationell rätt i Haag, till danskarnas fördel. Danmarks vassaste argument var Scoresbysund, som syntes visa att de ville utveckla landet. Dagens Ittoqqortoormiit är en direkt följd av mellankrigstidens geopolitik.
Enligt dåtidens geopolitiska teori formades världen i en kamp. Varje stat ägde sin specifika kraft, ofta mätt i befolkningstal, industriproduktion, odlingsareal, råvaror och vapen, som i sin tur översattes till territoriell räckvidd. En stats ”vitala kraft” avgjorde vilket Lebensraum den behövde för att utveckla sin kapacitet. Politiska gränser var elastiska, bestämda av den enas styrka och den andras motkraft.
Teorin tycktes stämma på dåtidens mellanstatliga förhållanden. År 1917 slöt Danmark och USA avtal om Danska Jungfruöarna i Karibien. USA ville ha ögruppen för sin krigsflotta. Danmark å sin sida fick 25 miljoner dollar i guld (cirka 600 miljoner i dagens värde) samt, viktigast, USA:s löfte att stödja Danmarks suveränitetsanspråk över Grönland. Ett tynande europeiskt kolonialvälde gjorde upp med en framväxande imperiemakt. Och nej, de som levde på platserna hade ingen talan.
I den europeiska livsstilen ingår demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, men dessa principer anpassas i högre grad än förut till det geopolitiska egenintresset
Efter andra världskriget slocknar det geopolitiska paradigmet. Nazitysklands herravälde och folkmord hade visat vart det leder, i synnerhet om det förenas med evolutionistisk raslära. De segrande stormakterna – hårt pressade av antikoloniala befrielserörelser – befäste nu i stället sin makt genom en multilateral internationell rättsordning, där Förenta nationerna skulle garantera folkens självbestämmande och förhindra krig. Grundandet av Israel i brittiskkontrollerade Palestina 1948 kan ses som ett av de sista uttrycken för kolonial geopolitik.
Men ungefär samtidigt införlivar Danmark Grönland, först genom att 1946 i FN fastställa dess status som dansk koloni, därpå genom en grundlagsändring 1953 som gör Grönland likställt andra delar av Danmark. Det sker fredligt. Danmark framställer sig som en generös kolonialmakt utan egenintresse. Men nej, grönländarna får inte yttra sig om saken. Inte heller när Danmark 1951 överlåter åt USA att sköta Grönlands försvar, med undantag för den symboliska Siriuspatrullen – en elitstyrka om 12 soldater förlagd norr om Ittoqqortoormiit – med uppgift att med hundslädar bevaka ett område dubbelt så stort som Sverige.
I dag är geopolitiken tillbaka. Efterkrigstidens internationella rättsordning saknar starka försvarare. Mellanstatlighet handlar om att befästa suveränitet i fråga om kritiska råvaror, livsmedel, säkerhet, gränser, digitalisering och teknik, när den inte handlar om den starkares rätt att plundra, dominera och döda. Följderna syns i Palestina, Ukraina och Venezuela och drabbar hårdast statslösa folk, minoriteter, flyktingar och migranter.
Också EU styrs sedan 2019 av en geopolitisk agenda som betonar försvaret av den europeiska livsstilen gentemot omvärlden. I ”livsstilen” ingår förvisso demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, men dessa principer anpassas i högre grad än förut till det geopolitiska egenintresset. Det beror dels på en stark chauvinism i Europa, dels på Putins invasion av Ukraina, dels på att regeringen Trump satt Lebensraum högst på agendan. Klart att Europa bävar – särskilt Storbritannien, Frankrike och Nederländerna med betydande territorier i Karibien och Guyana, fast allra mest Danmark med anledning av Grönland.
Min poäng är att den som tror att Grönlandsfrågan handlar om Danmark eller USA – eller kanske Danmark och USA i samverkan – är fast i en geopolitisk och kolonial världsbild. Grönland är tvärtom Europas och Danmarks chans att – inte en dag för sent – lägga den världsbilden bakom sig. Det skulle förutsätta ett tydligt ställningstagande, även från Sveriges regering: geopolitisk anpassning eller folkens självbestämmande? Det skulle sedan ske genom ett praktiskt förverkligande av folkrätten: villkorslös självständighet när grönländarna vill, villkorslösa stödpaket och jämställda samarbeten syftande till samhällsbyggnad och välfärd. Alltsammans som gottgörelse för det som Danmark och andra europeiska länder gjort och tagit, och som en modell för en hållbar global framtid.
Men kommer det att ske? Möjligen har vi redan oåterkalleligt passerat tröskeln till en värld förstörd av nationalistiska egenintressen, folkmordsimperialism och omfattande krig.
Läs mer om vad som händer på Grönland här.
