Roman
Therese Bohman
”Sanningsberget”
Norstedts, 226 sidor
Det är 1989 och har precis blivit påsklov när livet vänds upp och ner för familjen Hallman i östgötska Krokek, i en tillvaro av Trackslistor, Dumleklubbor och Kalle Anka-pocketar.
Sonen Erik försvinner efter en utflykt till det så kallade Sanningsberget. Där ligger grottan som sägs kunna sluka människor, en sådan mytisk, lokal plats som de flesta känner igen från sin uppväxt (elkraftverket på vägen mot Kyttingeparken var min motsvarighet).
Men myt blir i någon mån verklighet eftersom Erik inte kommer tillbaka. Lillasyster Hanna blir ensam kvar med föräldrarna i det diffusa limbot. För hur sörja utan att få klarhet kring vad som har hänt? Tiden går, som den alltid gör, vilket Bohman formulerar lika fascinerat som smärtsamt precist:
”Det borde ha förblivit våren 1989 tills allt var som vanligt igen, men det blev 1990 och 1991 och jag blev tonåring och omkring mig förändrades världen.”
”Sanningsberget” är Hannas historia. Över tre delar, där den avslutande är i ett nutida presens, tecknar Therese Bohman fram livet för systern till femtonåringen som försvann vid grottan. Barndomens landskap och tonårstillvaron skildras med osviklig skärpa, med lakoniska utsagor som att högstadiet framstod som ”ett slags masspsykotisk inskolning i heterosexuell parbildning”. Med underbart vardagliga meningar som ”det var av Sofia Samuelsson jag fick höra att Marcus hade hånglat med Anna Strandberg bakom kiosken”.
Jag hade kunnat stanna i 90-talets Kolmårdensskogar ännu längre, på något sätt lyckas Bohman fylla platsernas namn med stor laddning även för den som aldrig vandrat längs Kvarsebovägen. Men åren måste passera.
Nämnde Marcus – Burgarkungens styvson – går från substitutbrorsa till förälskelseobjekt till främling och teologidoktorand i Lund. Plötsligt är Hanna tjugo-nånting, går på förberedande konstskola i Göteborg och jobbar med telefonundersökningar. De möts på en skolåterträff, världens mest onaturliga tillika berättartekniskt tacksamma situation. Hanna konstaterar att ingenting har förändrats i relation till de gamla klasskamraterna, att hon alltjämt är ”deras fiktion, en exklusiv förstahandskälla till den tragedi som var trygg att betrakta på avstånd”.
”Hur har det gått med ditt… körkort?” frågar Marcus under den småputtriga cigarettpausen, en svidande träffsäker illustration av klyftan som ska överbryggas. Therese Bohman glänser med sina detaljer.
Stilen är distinkt och exakt. Prosan antar en förrädiskt enkel form, det här är en smart bok med idéromanens ansats. Ibland går refererandet lite för fort – det kunde jag känna också i fenomenala ”Andromeda” – ibland stannar vi till lite väl länge. Det lämnar läsaren med frågan varför vissa partier zoomas in och andra inte. Samtidigt korrelerar det med tidens oförutsägbara natur. Vissa saker får oproportionerligt stort utrymme i minnet.
Konsten tilldelas en viktig, upphöjd roll. Hanna blir med tiden framgångsrik konstnär och lyckas kanalisera smärtan, göra något av sitt sår, men konstaterar att det på sätt och vis gör hennes sorg finare än föräldrarnas. Deras sorg kan på sin höjd leda till femton minuter i någon morgonsoffa.
Är Hanna rentav en exploatör? Med konsten upphäver hon tiden, med konsten upphör hon att vara sig själv. Det blir ett sätt att reda ordning i en kaotisk verklighet. Ibland blir det som att romanfigurerna talar till läsaren om boken, i synnerhet mot romanens sista, skälvande sidor.
”Sanningsberget” handlar om ett barn som försvinner. Men också inte. Den fruktansvärda påskaftonen skildras med dov återhållsamhet, vilket kan uppfattas som distanserat, men ligger samtidigt i linje med barnets lite frågande blick. Allt mynnar i stället ut i en oförsonlig framställning av tidens gång, i skärningspunkten mellan folklore och naturvetenskap. Hela tiden med Berget som lika hotfull som trygg förgrund:
”Det pågår olika geologiska processer hela tiden som gör att bergarterna förändras. De övergår i varandra, uppgår i varandra. De slutar att existera i en form och börjar att existera i en annan. Sett över en tidsrymd som vi är oförmögna att överblicka så kan man faktiskt säga att berget lever.”
Livet levs. Svårdefinierade relationer fortsätter skava, saker som behöver sägas förblir osagda. ”Undan för undan arrangeras världen om” blir en central mening för ett starkt romanbygge, för en bok att på allvar landa i.
Läs andra texter av Gabriel Zetterström och fler av DN:s bokrecensioner
