Bilderböcker
Katarina Kieri (text) och Stina Wirsén (bild)
”Hur flaxar fågeln?”
Lilla Piratförlaget, från 0 år
Stina Wirsén
”Stina Wirsén ritar och hittar på”
Bonnier Carlsen, från 3 år
Det är tydligt att Stina Wirsén vandrat helskinnad ur den så kallade Skolöverstyrelsestilen, reformen från 1975 som fick min och många andras handstil att dras med tics och obotliga strukturella skador. Snirkligt och till synes utan ansträngning löper hennes ord och meningar över boksidorna, och pennspetsen tycks hon inte behöva lyfta från pappret alltför ofta.
Ja, det är ju ungefär så Wirsén ritar också, och vem vet hur det hade gått med den saken om hon hade underkastat sig skolmyndighetens motoriskt trixiga kalops av två skilda skrivsystem.
”Hur flaxar fågeln?” heter det senaste arbetet, författat av Katarina Kieri men nedtecknat och färglagt av Wirsén. Manuset, inte större än att det skulle rymmas på några lappar i en tändsticksask, består av 14 frågor vädjande till mottagarens motoriska och vokala förmågor:
”Hur susar skogen?”
”Hur vinkar handen?”
”Hur krafsar katten med lilla klon?”
I enklaste laget, kan tyckas, men verket har nog potential att bli en hit i stil med Anna-Clara Tidholms ”Knacka på” från 1992. Också ”Hur flaxar fågeln?” är en liten performanceföreställning att sätta upp tillsammans, med Wirséns teckningar som en sorts regianvisningar.
Vad den krafsande katten beträffar, något av bokens primadonna, så kan det noteras att den nästan helt har lyckats krångla sig ut ur Wirséns linjeföring. Mestadels består den av breda ränder i rödbrun pastell, ett kluster som hjärnan på outgrundliga vägar väljer att tolka som ”katt”.
Den allvarsamma leken mellan färgfält och linjer har förstås alltid funnits där i Wirséns bildvärld, men på senare år tycks det mig som om de två storheterna har börjat glida i sär, bokstavligt talat. Bilderboken ”Farfar i Farsta” (2020) får mig till exempel att minnas hur det var när färg-tv var nytt och man såg ryssarna i hockey-VM. Dräkterna hängde inte riktigt med i de flygande anfallen, de släpade efter eller blev hängande i små rödaktiga moln i sarghörnen.
För den som på ett behändigt vis vill studera Wirséns utveckling som bilderboksmakare finns också ett nyligen utgivet samlingsverk att tillgå, Bonnier Carlsens ”Stina Wirsén ritar och hittar på”, sträckande sig från mina egna favoriter ”Rut och Knut” i det inre av det dimmiga 1990-talet fram till nu.
”Liten skär” är förstås med, liksom en drös berättelser där andra skrivit texten, som ”En stjärna vid namn Ajax” (2007) av Ulf Stark eller ”Fluffi & Snuffi” av Ulf Nilsson (2016). För den som är i färd med att lära sig läsa rekommenderar jag varmt ABC-boken ”Ahmed Anka och Ödlan Örjan” (2004), med verser som ”Igeln Inger bor på ett finger” eller ”Hamstern Hedda bor med en gädda”.
Eftersom mina insatser som högläsande förälder i stort sett löpt parallellt med Wirséns karriär trodde jag mig ha läst det mesta fram till låt säga 2014, men här finns trots allt somligt som jag missat.
Ta bara serien med Vem?-böcker, berättelser som på många vis är Stina Wirsén i ett nötskal och, inser jag nu, hör till det bästa hon gjort. Samtliga med en vardaglig konflikt i grunden, mellan liten och stor eller mellan liten och liten.
I ”Vem bestämmer?” (2006) rör det sig om ett bråk kring sängdags, om huruvida det är färdigläst eller inte, och i ”Vem stör?” (2017) plingar pappas nya tant på dörren, mitt i fredagsmyset.
Vid sidan av linjeföringen och färgkänslan är det just uppslag som dessa som utgör Wirséns stora styrka som berättare, och hennes bästa böcker låter sig alla läsas som smärre men inte oförargliga kammarspel om makt.
”Vem bestämmer?” kan rent av påminna om Stig Larssons pjäs ”VD”, om man tänker bort sexet och kanske byter ut Ernst-Hugo Järegård mot en nalle.
Allt slutar förstås på ett mer godartat vis hos Wirsén.
Stina Wirsén är medarbetare i DN Kultur. Därför recenseras hennes bok av Petter Lindgren, litteraturkritiker i Aftonbladet.
Läs mer om barnböcker och fler bokrecensioner
