Stjärnfilosofen Slavoj Zizek: Jag är en perverterad man som tror på kärleksbetygelser

Han ska svara på alla mina frågor men innan vi kör i gång vill han ställa en till mig. Sedan jag mejlade honom första gången för ett halvår sedan har han undrat. Nu måste han bara få veta.

– Är svenskarna medvetna om de sexuella associationer som ditt efternamn ger upphov till?

Det är de inte. Och det skulle de heller aldrig bli, tänkte jag under skolåren.

Slavoj Zizek är hemma i sin lägenhet i Ljubljana och har lovat mig en halvtimmes videointervju. På hans initiativ ägnar vi de första fjorton minuterna åt det land som en gång hette Jugoslavien, åt min 95-åriga baba, som levde halva sitt liv där, och åt hans egna föräldrar, som han aldrig drog jämnt med men vårdade i livets slutskede.

Och så pratar vi om mitt efternamn, som på det där språket som en gång hette jugoslaviska, betyder ”den som klämmer ihop”. Stiskalo – klämmaren, alltså. Tyvärr.

– Stiskalo, Stiskalo, skrockar han lyckligt medan han upprepade gånger – ticsen är medvetna, avslöjade han i en legendarisk intervju för snart 15 år sedan – stryker sig över skägget, rycker i halslinningen på sin urtvättade t-shirt och fortsätter:

– Snälla du, framställ mig inte som alltför smaklös. Jag är en perverterad man. Det låter galet, men några obsceniteter här och där är för mig det enda sättet att etablera kontakt. Så fungerar jag med alla mina vänner och inte minst med min fru.

Han drar en anekdot. Den tar inte lång tid, lovar han, alldeles snart ska jag få ställa mina frågor.

Han och hans fjärde fru, den slovenska journalisten och filosofen Jela Krecic, har olika dygnsrytm. Hon är en nattuggla, han går och lägger sig tidigt. När det är dags för honom att sova säger han något i stil med: ”Älskling. Nu går jag och lägger mig, må hunden knulla din mamma.”

En kväll för inte så väldigt länge sedan var han så trött att han bara vänligt önskade henne godnatt. Då for hon upp från soffan. ”Vad är det för fel på dig?” gastade hon. ”Varför är du så vänlig, vill du skiljas, har du träffat någon ny?”

– Jag tror på vulgariteter som kärleksbetygelser. Jag är till och med beredd att påstå att lösningen på rasism är en universell ironisk rasism. Du kan inte ana hur vi förnedrar och förödmjukar varandra, mina svarta vänner och jag. Men mot fiender däremot är jag kall och artig.

Det finns så många saker man skulle kunna kalla Slavoj Zizek. Det har också gjorts. Han har fått heta kulturkritikens Elvis, västvärldens farligaste filosof, den europeiska popvänsterns omslagspojke, en marxistisk provokatör, trollkarlen från Ljubljana.

Med utgångspunkt i de egna läromästarna filosofen Friedrich Hegel och psykoanalytikern Jacques Lacan har han kritiserat den globala, liberala kapitalismen, visat hur den opererar i den kollektiva fantasin och liksom tränger undan alla tänkbara alternativ. Analysen har presenterats i svårtillgängliga verk som ”Ideologins sublima objekt” (1989) och med hjälp av populärkulturella referenser i kritikerrosade filmer som ”The pervert’s guide to ideology”.

Vi har intalats att vi lever i en post-ideologisk tid. Inget kunde vara mer oriktigt, menar Zizek. Ideologin är, enligt honom, den osynliga ordning som upprätthåller vår skenbara frihet och som gestaltar sig i våra spontana reaktioner gentemot omvärlden och i våra begär efter saker, upplevelser, ungdom och autenticitet.

I våras fyllde han 75 år. Den politiska pessimismen har tilltagit med åldern men uppvägs av energin. Han har skrivit nio böcker de senaste fyra åren. Benägenheten att hela tiden säga emot sig själv och uttala sig politiskt inkorrekt har på samma gång gjort honom impopulär bland traditionalister i alla politiska läger och till en publikmagnet.

Ett utsålt scensamtal i april 2016 kan illustrera det.

Slavoj Zizek hade bjudits in till London av den brittiska tidningen The Guardian för att svara på frågor om världsläget. För hundrade gången i ordningen retade han gallfeber på publiken med sitt brandtal mot mångkulturen, men när han beskrev den dåvarande presidentkandidaten Donald Trump som en snuskig fast egentligen helt ”vanlig mittenpolitiker” reste sig flera upp och gick.

– Ja, vänstermänniskor var väldigt arga på mig, för att jag var för Trump. Vi var tvungna att ge honom en chans och jag tror fortfarande inte att det hade funnits någon Bernie Sanders, ingen ny vänster, utan Trump.

Fast det var väl inte bara vänstern som var arg på dig, du var ju lika arg på den. Vad gör vänstern för fel?

– Vänstern måste sluta vara så odrägligt paternalistisk. Sluta tänka att vanligt folk är idioter som inte har några egna uppfattningar eller erfarenheter utan bara förförs av en populistisk retorik som orättfärdigt skyller alla problem på invandrare.

Han viftar med ett finger framför webbkameran. Pass på, signalerar det, nu kommer något potentiellt politiskt inkorrekt igen.

– Det finns de som inte vill integreras i det samhälle som det liberala Europa håller högt. Som avskyr vår yttrandefrihet och vår jämställdhet. Vad gör man åt det?

Ja, vad tycker du?

– Det är inte fråga om att kasta ut invandrare. Alla västerländska demokratier är beroende av invandrare för låglöne- och omsorgsarbete. Till och med Giorgia Meloni fattar det. Jag vill att vi ska överge den förenklade pseudomoraliska uppfattningen att om vi bara tolererar varandra, är öppna och vänliga, då löser sig allt. Det finns helt enkelt problem som inte kan lösas! Vi kan varken kasta ut invandrarna eller integrera alla i det liberala samhället. Det är en av den globala kapitalismens åtskilliga motsägelser. Det enda realistiska är att härbärgera problemet men se till så att det inte spårar ur. Jag är verkligen en pessimist.

Svartsynen är helt central i hans senaste bok som nyligen utkom på svenska. Redan titeln sätter stämningen.

”För sent att vakna” handlar, skulle man kunna säga, om hur allt går åt helvete inför våra ögon, utan att vi gör någonting åt saken. Vi lider av en kollektiv apati, framkallad av den globala kapitalism som kräver permanent hyperaktivitet och aldrig ger tid till ett ögonblicks eftertanke.

Det rör sig alltså om en ohygglig existentiell, biologisk, psykologisk och politisk låsning. Vad gäller den sistnämnda aspekten, det vill säga politiken, skriver Zizek att vi fastnat ”mellan två skithögar, den nya fundamentalistiska högern och den wokeliberala etablissemangsvänstern”.

Jag undrar om han menar att dessa två rörelser är likvärdigt usla, men hinner inte avsluta meningen innan han faller mig i talet.

– Nej, nej, nej. Så att det inte blir några missförstånd. Denna gång är jag inte för Trump. No way! Om Trump blir president igen kommer han att göra en deal med Putin, förbjuda abort i USA, begränsa tillgången till preventivmedel, göra sig till herre över fertiliteten och så vidare. Det kommer att bli hemskt. Men låt oss sluta med paranoian att Trump är djävulen. Visst är han djävulen, men det var vi som skapade honom, vi gav honom en plattform.

Vi får alltså de ledare vi förtjänar?

– Ja, ännu en paradox. Kulturaliseringen av vänstern som inleddes 1968 har varit en katastrof. Symbolfrågor och kulturkrig, men inga genomgripande visioner. Jag är helt för kvinnors rättigheter men inte för dumheten metoo.

De står väl inte direkt i motsats till varandra?

– Det stora problemet är inte hur män stöter på kvinnor, utan de finansiella gapen och de kroppsliga orättvisorna. Ta en sådan sak som menstruation, som politiken skiter fullständigt i, trots att den försämrar livet för massor av kvinnor. Jag är emot Evita Perón, men hon införde lediga dagar för kvinnor som de kunde ta ut vid mens. Den feministiska vänstern har inga sådana förslag. Jag kan bara se två vägar ut ur den politiska låsningen. Framtiden är antingen neofascistisk och neofeodalistisk – med techmännen som de nya feodalherrarna – eller radikalt vänster.

Han lutar sig fram mot datorskärmen, letar efter den digitala klockan, hittar den inte och frågar hur lång tid vi har kvar.

– Om jag får för mycket frihet slutar jag aldrig att prata, du måste stoppa mig. Jag behöver stalinistiska begränsningar.

Stalin dyker förr eller senare upp i alla intervjuer med Slavoj Zizek. För tidningen The New Statesman berättade han i somras att han varit på museet House of terror i Budapest och köpt ett ljus i form av Stalins huvud, eftersom han ”älskar” kommunismens osmakliga ansikte.

Under Titos styre – visserligen ett något mer tillåtande kommunistiskt system – var han på grund av sitt opålitliga oliktänkande förpassad till de akademiska bakvattnen. Men när Slovenien som första delrepublik bröt sig loss från Jugoslavien kandiderade Slavoj Zizek till presidentposten, märkligt nog för det liberala partiet. De andra kandidaterna fick knappt en syl i vädret i de tv-sända debatterna. Men pratsamheten övertygade inte väljarna och Zizek återvände till filosofin.

I dag kallar han sig en måttligt konservativ marxist, som alla dagar i veckan skulle välja att leva i demokratisk kapitalism framför ett totalitärt skräckvälde. Fast det hindrar honom inte från att damma av och använda begrepp och idéer från Sovjetunionen. I ”För sent att vakna” förordar han till exempel ”krigskommunism”, en term som brukar beteckna bolsjevikernas drastiska manövrar för att fördela mat och frigöra resurser för att finansiera det ryska inbördeskriget.

– Jag gillar att provocera. Men om du tänker efter hade vi nyligen ett slags krigskommunism. Under covid vidtog länder rekordsnabbt åtgärder som radikalt inskränkte den fria marknaden. Trump delade exempelvis ut checkar till amerikanska familjer och tillämpade en bortglömd lag som gjorde det möjligt att beordra företag vad de skulle producera. Det var rent okapitalistiskt.

I boken refererar ateisten Zizek till Bibelns Uppenbarelsebok där aposteln Johannes får en vision om världens undergång i form av fyra ryttare som kommer med krig, pest, svält och död.

Nu är ryttarna här, säger Zizek, apokalypsen har börjat. Men den är inte Guds verk utan vårt och därför är den heller inte ödesbestämd. Två alternativ föreligger. Antingen sover vi vidare medan krigen härjar, virusen uppstår och sprids, och jorden förgiftas, översvämmas och torkar ut. Vill man driva krigsmetaforiken längre skulle man kunna kalla den vägen för en kapitulation. Det andra alternativet stavas i så fall total mobilisering.

– Vi närmar oss ett globalt nödläge med nya pandemier, nya krig och ekologisk kollaps. Det är uppenbart att den parlamentariska demokratin i sin nuvarande form inte förmår hindra vår undergång. I mina ögon är det självklart att vi behöver en mycket starkare form av global koordination styrd av en kommitté av experter med vetorätt. Det är detta jag menar med krigskommunism, inte att vi ska välkomna en ny Stalin.

Spelar EU någon roll i ett sådant system?

– Jag skulle nog inte gå som långt som den grekiske nationalekonomen och före detta finansministern Gianis Varoufakis som sa att Europa är dött. Men jag ser med fasa hur Europa förstörs inifrån och utifrån, tänk dig en värld utan ”europeiska värderingar” det vill säga utan yttrandefrihet, välfärdssystem, kvinnors rättigheter. En sådan värld vill inte jag leva i. Jag vill se ett starkt Europa, mycket starkare än dagens EU.

Det långa yrkeslivet har varit nomadiskt. Det har inbegripit ledarskapet för den humanistiska fakulteten vid Birkbeckinstitutet i London, undervisning vid universitet i Schweiz, USA och Slovenien och otaliga föreläsningar runt om i världen. Under 00- och 10-talet hade han så många flygpoäng att han automatiskt uppgraderades till business class med den underliga bieffekten att han inte behövde köpa strumpor på nästan två decennier: varje gång han klev ombord på ett flygplan låg det nämligen ett nytt par på hans säte.

Under dessa kringflackande år brukade han även ta med sina två söner till totalitära kapitalistiska resmål, som Macao, Singapore och Hongkong. ”Storslagna syndiga semestrar”, kallar han resorna. Nu var det länge sedan han gjorde en sådan, han är för gammal och för trött, säger han. Men efter vår videointervju ska han trots allt packa en resväska. Han och hustrun Jela ska tillbringa en vecka på den kroatiska ön Brac i det dalmatiska kustlandet.

– Jag gör det för min frus skull, hon vill ha semester. Vi ska till det vackra, varma adriatiska havet men jag kommer inte att doppa en tå i vattnet. Jag ska bara sitta uppe i huset, betrakta på det på avstånd och jobba. Det är min drömsemester.

Läs fler artiklar av Sandra Stiskalo och läs fler författarintervjuer