Regnet hänger i luften över Bro Park, galoppbanan i Upplands-Bro, där Sveriges mest meriterade galoppjockey Per-Anders Gråberg tränar inför säsongens tävlingar.
Det var också här som olyckan var framme i augusti i fjol. Det som skulle vara en vanlig träning slutade med helikoptertransport till sjukhuset.
– Hästen som jag red stegrade och jag föll av och hann inte ta mig undan så hästen föll över mig. Det är sånt som händer men mitt bäcken gick av både fram och bak och högerbenet hängde bara kvar i musklerna, säger Per-Anders Gråberg.
Det var inte den första olyckan. Under den nästan 30 år långa karriären har han brutit nacken, ryggen och slitit av en lårmuskel. Men inget har stoppat honom från att ta sig tillbaka i sadeln och tävla vidare.
– Man vet om att det går fort och att man kommer ramla av någon gång. Det dör jockeyer nästan varje år, så det är klart att det är en farlig sport man håller på med, säger Per-Anders Gråberg.
Vad får dig att fortsätta?
– Man är kanske lite dum i huvudet, svarar han skämtsamt och utvecklar:
– Det är så otroligt roligt och jag älskar att vinna. När jag var yngre sa jag att jag skulle sluta när jag hade vunnit 2 000 lopp eller fyllde 50 år. Nu är jag 50 år och har nästan vunnit 2 000 lopp, men tycker fortfarande att det är lika kul att vinna.
Har du någonsin varit nära på att ge upp efter alla skador?
– Första dagarna när jag kom hem från sjukhuset efter senaste olyckan funderade jag på att lägga av, men rätt snabbt bestämde jag mig för att ta mig tillbaka. Man har fått skynda långsamt, ta en dag i taget och sätta upp delmål i rehabiliteringen. Jag var tillbaka på hästen i början av april, säger Per-Anders Gråberg.
Han berättar att han känner sig fysiskt stark och inte har behövt ändra något i sin ridstil utan kan köra på som vanligt trots att benbrottet medför lite extra smärta.
Men hur är det med den mentala biten?
– Då det här var mer av en otursolycka har jag inte tänkt så mycket på det. Jag hade lika gärna kunnat gå över vägen och bli påkörd av en bil. Men när jag bröt nacken så var det en olycka i en tävling. Då tog jag mycket hjälp av en idrottspsykolog. Jag visste inte hur jag skulle reagera när jag kom tillbaka i tävlingssammanhang. Men det gick bra.
Att Per-Anders Gråberg skulle bli jockey var långt från en självklarhet när han var ung och han har egentligen aldrig varit en ”hästmänniska”. Han spelade fotboll och åkte slalom men i tonåren blev hans längd ett problem.
– Jag är väldigt liten och hade svårt att hänga med när de andra i min ålder växte, det var till och med så att jag gick till läkare för att få tillväxthormoner, berättar han.
Introduktionen till galopp kom av en ren slump när han var runt 13 år och en ny granne flyttade in vid familjens lantställe.
– Han var tränare och tog med hästar till gården. En dag sa han bara att jag som är så liten skulle passa bra som jockey och så fick jag testa att rida på hans hästar, på den vägen är det. När jag började med galopp var det första gången jag kände att min längd var till en fördel.
Efter grundskolan tog Per-Anders Gråberg ett sabbatsår för att satsa på jockeykarriären. Och sedan dess har han aldrig gått tillbaka.
– Jag var dyslektiker, skoltrött och hade ingen lust att börja gymnasiet. Så jag frågade mina föräldrar om jag fick testa satsa på det här ett år och de lät mig göra det. Sedan har jag aldrig gjort något annat och nu har jag hållit på i över 30 år, säger han.
Som extra morot på vägen tillbaka från skadan fick Per-Anders Gråberg en trevlig överraskning för några veckor sedan då han fick förfrågan om att tävla för lag Europa i världens största lagtävling för jockeyer, Shergar Cup.
– Då hade jag inte gjort en tävling efter skadan och jag tror inte ens de visste om att jag var skadad. Men det var inget snack om att tacka nej, utan jag tackade ja direkt. Det är den största tävlingen du kan vara med i som jockey. Jag har varit med en gång tidigare och det var 2018 så det ska bli otroligt kul att vara med igen, förklarar han.
Hur länge kommer du orka fortsätta?
– Så länge jag tycker det är lika roligt att vinna och känner mig i bra form. Sedan kan det hända att hjärnan spelar en ett spratt och att man blir rädd. Det har aldrig hänt mig, men om det händer är det nog ett tecken på att man kanske ska lägga av, säger Per-Anders Gråberg.
