Utställning
”Nya Stockholm. Sekelskiftet 1900”
Stadsmuseet, Stockholm. Visas t o m 30/8 2026
Nyårsafton den 31 december 1899 blir blöt. Åtminstone på Restaurant du Sud högst upp i Mariahissen där det nya seklet firas in. Regnet som strilat över Stockholm under dagen har upphört, utsikten är hänförande och krogen exklusiv. Härifrån syns nästan hela stan och bland gästerna finns konstnärsparet Hanna och Georg Pauli som bor i det pampiga Laurinska huset intill. Men i kvarteren runt omkring restaurangen är det riktigt fattigt och eländigt.
Festkvällen beskrivs i den då celebre konsthistorikern och förläggaren Carl G Laurins memoarer. Att Stockholm vid den tiden är en stad med skarpa kontraster framgår av Stadsmuseums utställning ”Nya Stockholm. Sekelskiftet 1900”. Stora skillnader är rent av ett kännetecken för platsen och tiden.
Det gamla och nya lever sida vid sida, på gatorna möter hästkärror automobiler, skyltfönster lockar med ett växande varuutbud och samtidigt pågår ett anfallskrig mot råttor. En barnarmé tar kål på mängder för varje råttsvans ger tio öre. Lika svindlande är kontrasterna på den politiska arenan. Den konservative kungen Oskar II motarbetar demokratiska reformer medan folk demonstrerar för rösträtt.
Museets exposé tjuvstartar egentligen redan i trapphuset. På varje våningsplan hänger stora planscher som markerar viktiga händelser de närmast föregående decennierna. Men tidsandan är förstås svår att fånga.
Epoken före sekelskiftet – fin de siècle – brukar ofta förknippas med resignation och melankoli. Somliga ser ett samhälle i förfall. Andra känner sig främmande inför allt det nya och okända, som uppfattas som påträngande och vulgärt. Åter andra intar en resignerad hållning: i stället för att delta i stadens olika aktiviteter står de bredvid och iakttar. Urgestalten är flanören, en vilsen vandrare på gator och torg där moderniteten gjort entré.
Över tröskeln till utställningen hamnar dock besökaren direkt i ett hem. Med dämpad belysning och murriga färger ger i alla fall museets iscensättning associationer till en tidstypisk överlastad borgerlig bostad. I rummen trängs vitriner och montrar fullmatade med alla tänkbara artefakter: hyreskontrakt, kläder, serviser, lampor, möbler och teckningar. Lägg till väggar tapetserade med posters, reklamblad, kartor, fotografier och målningar.
Gestaltningen är alltså kongenial med epokens heminredningsideal, men bland alla föremål som exponeras blir det svårt att se skogen för alla träd.
Det finns emellertid ledmotiv som hjälper besökarna att navigera bland utställningens nära tusen objekt. Skyltar anger en rad ganska givna teman. Ett är stadens dramatiska expansion. Utvecklingen blir tydlig redan under 1800-talet när befolkningen i Sverige ökar kraftigt och många lämnar hemlandet. I Stockholm vandrar emigranter som ankommit till den norra järnvägsstationen mot den södra där tåget mot Göteborg väntar och sedan båt över Atlanten. Först 1871 invigs Centralstationen på Vasagatan.
Men många flyttar endast från landsbygden till städerna. Bara mellan 1880 och 1910 fördubblas antalet invånare i Stockholm. 175 000 blir 350 000 och bostäderna räcker inte till för alla som söker sig till staden i jakt efter arbete. Den ständiga strömmen av inflyttare trängs i överbefolkade kyffen och många får börja med att bygga upp den stad som ska bli deras.
Redan 1866 presenterar juristen och stadsplaneraren Carl Lindhagen en rad storstilade förslag med breda boulevarder som ska sträckas genom stan för att göra Stockholm till en europeisk storstad. Det ska bli renare, rakare och ståtligare.
Endast delar av planerna realiseras och det dröjer, men så småningom växer Stockholm med oerhörd kraft. Sprängskotten dånar och på bergen som ska besegras klamrar sig träkåkar och skjul kvar. Mycket jämnas med marken och långt ifrån bara småhus. Även hotell och köpmannabostäder liksom påkostade byggnader som Gustav III:s opera och så småningom klassiska Hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg rivs för att ge plats åt nya bankpalats.
Utställningen uppmärksammar också att förvandlingen från lantlig skärgårdsstad till mondän metropol kräver nya namn. Ladugårdslandet låter för provinsiellt och döps om till Östermalm, vilket är långt ifrån den enda beteckningen som förändras. Namnbytet ingår i en omfattande revidering där mustiga benämningar ersätts med mer presentabla namn eller raderas. En del talar till och med om ”de gamla Stockholmsnamnens digerdöd”. Dygränden blir Biblioteksgatan, Klara Strandgata får heta Vasagatan och Lilla Träskgatan döpts till Eriksdalsgatan.
Ett avsnitt som kunde fått större utrymme är sekelskiftets byggboom. Inom tullarna stiger marken oavbrutet i värde. Fastighetsägare som tidigare fått ut några kronor i hyresintäkter upptäcker att de sitter på en guldgruva. Andra skyndar att köpa tomter av dem som ännu inte insett värdet. Marknaden är oreglerad och situationen öppnar upp för sällan skådat byggande och spekulationer. På kort tid uppförs stora delar av Vasastan, Norrmalm och Södermalm med stenhus för arbetarfamiljer.
Museet pekar även på misär och kriminalitet. Stockholm lockar med industrier som går på högvarv men inflyttningen ses också som ett socialt problem. På stan driver ”förvildade” ligapojkar runt och sätter skräck i omgivningen, fabrikernas arbetsmiljöer är ofta usla, självmorden många, spriten flödar och sexhandeln brer ut sig. Kvinnor som misstänks vara ”lösaktiga” tas av polisen och kontrolleras för könssjukdomar. I Stockholm finns två besiktningsbyråer: en för kött, en för prostituerade.
Bland montrar och skåp finns också pelare täckta med annonser som mot slutet av 1800-talet blivit en viktig inkomstkälla för pressen. Upplagorna stiger och samtidigt etableras de första reklambyråerna. Gumaelius i Stockholm är den största. Grundaren och affärskvinnan Sofia Gumaelius är även en av flera stockholmare som porträtteras i utställningen.
En annan som var med när staden bytte skepnad är konstnären Erik Tryggelin, uppvuxen i personalbostäderna vid Rörstrands porslinsfabrik. I hela sitt liv skissar, tecknar och inte minst fotograferar han människor i staden: allt från överklassdamer på Norrbro till hamnarbetare på Södermalm och lekande barn. Hans stämningsfyllda bilder från museets samling är värdefulla tidsdokument och hör till utställningens finaste delar.
Museet vill mycket, kanske för mycket: allt från levnadsöden, stadshistoria, politik, hem och hushåll ska klämmas in på ett trångt och begränsat utrymme. Man önskar att utställningsmakarna fått större spelyta, för Stockholm kring förra sekelskiftet är ett lysande koncept som ger dagens besökare perspektiv på då och nu.
Läs mer: Stora förmögenheter och djupaste nöd i Stockholm år 1900
Läs mer om konst på dn.se
