Dramaten har finbesök. Milo Rau anses vara en av Europas främsta regissörer. Hans uppsättningar är ofta dokumentära, alltid politiskt laddade. Tidningar har kallat honom ”den mest inflytelserike” (Die Zeit), ”den mest prisbelönade” (Le Soir), ”den mest kontroversielle” (La Repubblica), ”den mest skandalöse” (New York Times), ”den mest ambitiöse” (Guardian).
I december gästar han Sverige för att sjösätta tre projekt, varav två i teaterhuset vid Nybroplan. Redan på tisdagen, den 9 december, genomförs en gestaltad läsning av Pelicoträttegången. Samtidigt börjar repetitionerna av ”Rage”, en pjäs som Milo Rau skrivit för Dramaten och dess skådespelare.
I båda Dramatenföreställningarna medverkar Elin Klinga. Hon är på plats på teatern för en morgonintervju med DN, men vi väntar fortfarande på en försenad regissör.
– Det är otroligt privilegierat att få en intelligent, yttre blick på sig. Och det är vad han bidrar med: en otroligt skarp blick på oss, på vårt samhälle, på vår politik, på vad som händer i världen, men även på oss kulturarbetare och världen i övrigt, säger hon.
Det är en skakig start på dagen för Milo Rau. Klockan tio ska den schweiziske regissören möta skådespelarna för en första repetition av ”Rage”. Minuterna av den utmätta intervjutiden tickar i väg.
Men så dyker han upp, något omtumlad. Kvällen innan var Milo Rau på Teatergrillen och åt biff Rydberg med kollegorna. Efter det låste han sig ute och tvingades sova på en soffa. Han har också förlorat sina kontaktlinser.
– Jag ser er bara som skuggor, säger han till mig och DN:s fotograf Eva Tedesjö.
– Innan vi sätter i gång måste jag ha kaffe, fortsätter han och försvinner i väg igen med Dramatens pressansvariga Lena Törner.
– Han är en virvelvind, beskriver hon honom senare.
Milo Rau är född 1977 i Schweiz. Pappans judiska familj flyttade från Tyskland till Schweiz strax före andra världskriget för att undkomma nazisterna. Hans mammas familj kom från Italien. Kring millennieskiftet började Rau skriva pjäser och regissera.
2007 startade han teater- och filmproduktionsbolaget International institute of political murder (IIPM) för att göra teater och film om rättegången mot den rumänske diktatorn Ceausescu.
Det har blivit runt hundra projekt sedan dess, alla förankrade i en politiskt kontroversiell verklighet. Bland exemplen finns ”Hate radio” om folkmordet i Rwanda och 2012 gjorde han en föreställning där den norske massmördaren Anders Behring Breiviks ord om dådet lästes upp. Några av hans pjäser har varit minst sagt utmanande, till exempel ”Five easy pieces”, där barnskådespelare gestaltar brotten som den belgiske seriemördaren Marc Dutroux utförde.
Hans föreställningar är ofta fiktiva rättegångar eller rekonstruktioner, till exempel den om det andra Kongokriget, eller ”The Moscow trials”, om yttrandefriheten i Ryssland.
Nu aktuella ”Pelicot-rättegången” är ett annat exempel. Den sattes för första gången upp tidigare i år på Wiener Festwoche, där Milo Rau är konstnärlig ledare, och har redan hunnit göras på flera ställen, bland annat New York.
– För varje gång har vi skärpt texten. Nu i Stockholm tror jag att den är så bra den kan bli, säger Milo Rau.
Med kaffet på plats berättar regissören att han kom till teaterfestivalen i franska Avignon för att sätta upp en komedi. På plats insåg han att det skulle varit närmast osmakligt att bara sätta upp något roligt när staden var platsen för rättegången mot Gisèle Pelicots make och de andra 50 män som våldtog henne efter att hon drogats till medvetslöshet.
Demokratins och rättssystemets födelse är samtidigt tragedins födelse.
Det fanns ingen inspelning av hela rättegången, som ägde rum i fjol, men Milo Rau och hans dramaturg Servane Declé tog kontakt med dem som bevakat processen, främst journalister.
– I vanliga fall skulle en journalist inte släppa ifrån sig sina anteckningar, men eftersom Gisèle Pelicot låtit rättegången vara öppen för att alla skulle se, och för att skulden skulle hamna hos dem som begått övergreppen, var alla generösa. Hon förändrade kapitaliseringen av kunskap på ett väldigt fint sätt.
På Dramatens stora scen har en rättssal byggts upp och där läser skådespelarna vittnesmålen från rättegången.
– Eftersom det är en avancerad läsning behöver vi skådespelare ingen repetition. Vi är vana vid att göra sånt här, säger Elin Klinga.
Varför är du intresserad av att göra teater av rättegångar?
Milo Rau värjer sig först för frågan – ”jag är inte besatt av dem, jag har gjort många andra föreställningar” – men svarar sedan:
– Jag tror att teater är en form av rättegång. Om du ser på det grekiska dramat är det konstruerat som en rättegång med två sidor och en jury, vilket är kören. Demokratins och rättssystemets födelse är samtidigt tragedins födelse. När du har en tragedi finns där också en ontologisk klyfta – ”Gud finns” står mot ”Gud finns inte”. Komedin säger: ”Livet är svårt, men låt oss ha kul.” Tragedin säger: ”Mannen är en våldtäktsman och kommer alltid att vara det. Vad gör vi åt det?”
– Det är intressant med rättegångar, du kan ta in hela världen i ett rum. Kongotribunalen är ett bra exempel. Att på en scen beskriva hur global ekonomi fungerar är nästan omöjligt, men i rättegångssalen möts de högsta cheferna, den vanlige gruvarbetaren, hjälporganisationer, FN. Du sätter dem i samma rum och de kan representera världen.
Vad säger Gisèle Pelicot om din gestaltning?
– Vi har givetvis tagit kontakt via advokaterna. För henne är det en viktig sak. Hon öppnade sin rättegång och gjorde den till teater, till ett undervisande verk. Så vi sa att vi kan fortsätta hennes arbete med att göra rättegången offentlig.
Dagen efter ”Pelicot-rättegången” på Dramaten gör han en annan föreställning, eller ett performance. Den här gången tillsammans med Teater Konträr på deras scen på Södermalm i Stockholm. ”An other Nobel prize dinner” pågår samtidigt som onsdagens Nobelfest i Stadshuset. Högtidsklädda åskådare bjuds på en sexrätters måltid. Mellan rätterna hålls tal av sex av kvinnorna som vittnade om övergrepp av Kulturprofilen Jean-Claude Arnault. Det är första gången kvinnorna talar om detta offentligt.
Är ”An other Nobel prize dinner” också en form av rättegång?
– Ja, och vi gör det bara en gång.
– Ska vi tala om ”Rage” nu? frågar Milo Rau. Även han inser nog att vi börjar få ont om tid, och för honom är just ”Rage” den stora grejen av de tre uppsättningarna han gör i Stockholm.
På sitt slagkraftiga vis har han beskrivit pjäsen som ”superrolig, superärlig och superbrutal” och som en blandning av tv-serien ”The White Lotus” och filmerna ”Funny games” och ”Salò, eller Sodoms sista 120 dagar”.
– Vår första idé var att göra Tjechovs ”Måsen” som ett Metoodrama. Men bara folk hör ordet ”Måsen” så somnar de, för den har spelats så mycket. Även jag. Sedan tänkte jag: ”Vi gör det radikalt, vi lägger in ett hot utifrån.” Vad är vår motsvarighet till första världskriget? Det är den andra fascismen, eller hur?
Han syftar på den högerpopulistiska och högerextrema våg som de senaste åren svept över världen, inte minst Europa. ”Rage” utspelar sig i Sverige i en nära framtid. Statsministern har just blivit skjuten. En grupp kulturpersoner flyr ut till sitt hus på landet för att undkomma oroligheterna. Mamman i familjen är en uppburen skådespelerska från landets stora teater. Hon spelas av Elin Klinga.
– När du är övertygad om att du har de rätta åsikterna och övertygelserna tror du att du är säker. Plötsligt lever du inte som du lär. Vi behöver bli speglade och reflekterade över. Det är ett stort privilegium att bli speglad av dig, säger hon och tittar på sin kollega som tar vid:
– Under flaggen av liberalism, skönhet och konst har pjäsens kulturarbetare intagit en privilegierad plats – sedan kommer världen in och säger: ”Vad gjorde ni av er position?” säger Milo Rau och beskriver ”Rage” som en nihilistisk pjäs.
– Vi visar varför demokratin kommer att försvinna. Folk tror inte på den längre för den har blivit ett instrument för en viss klass att dominera andra. Så det är en väldigt anarkistisk ståndpunkt.
Själv är han inte lika nihilistisk som kammarspelet han iscensätter.
– Fortfarande är den liberala demokratin det bästa alternativet vi har. Det är inte perfekt, men om du har idén om en perfekt värld, då måste du givetvis förinta demokratin. Det är det som är så fantastiskt med teater. Här kan vi visa den kompletta nihilistiska idén att vi måste försvinna och att våra värderingar är fejk.
Handlar ”Rage” om Sverige?
– Jag tror att det är en väldigt svensk pjäs, säger Milo Rau.
– Ja, och vi använder oss själva som exempel, fortsätter Elin Klinga.
– Pjäsen är verkligen länkad till skådespelarnas liv men sedan förvränger vi det till en allegori. Nu fortsätter vi långsamt fram emot att det ska bli ett odödligt mästerverk, säger Milo Rau och Elin Klinga skrattar.
Jag hade velat fråga honom mer om hur han orkar kasta sig in i det ena tunga politiska ämnet efter det andra, var det brinnande intresset kommer från? Men jag misslyckas med att avbryta honom när han talar om sitt senaste projekt i Ukraina, där han var förra månaden för att undersöka vad kulturen betyder för ett folk i krig.
Ute i korridoren väntar skådespelarna redan på honom för att sätta i gång med ”Rage”.
