Stökiga italienska ”Chimären” gräver i myllan och hittar guld

Hobbyarkeologen Arthur hade inte gillat ”Antikrundan”. Den här vegeterande vagabonden i den skrynkliga linnekostymen har nämligen en speciell känsla för fornlämningar. Han ser de emotionella värdena snarare än de pekuniära. Han är känd i bygden som den stilige britten som kan hitta en gravkammare från antiken genom att bara söka med en slagruta, som mannen som blir så tagen av ett fynd att han tuppar av.

Men okej, Arthur behöver pengarna också, och har därför slagit sig ihop med ett gäng godmodiga gravplundrare som drar fram på den italienska landsbygden och letar lämningar från etruskernas era.

Arthurs resa är eterisk och jordnära på samma gång, en skälmhistoria rotad i realismen, i det skitiga och slitna. Intrigens premisser blottläggs bit för bit, det dröjer fram till den sista bilden tills vi ser hela verket, i en scen som är lika sargat vacker som en sprucken gammal muralmålning.

Den italienska filmmakaren Alice Rohrwacher har glidtacklat sig in på min favoritlista över europeiska auteurer. Hon kom från ingenstans och charmade med biodlardramat ”The wonders” (Jurypriset i Cannes 2014). Fyra år senare kom ”Lycklig som Lazzaro” och bekräftade bilden av en filmskapare med såväl eget tilltal som spännande känsla för tempus. Där befann vi oss i en anakronistisk bubbla där presens, preteritum och följaktligen futurum (som ju snart också blir dåtid) samexisterade på ett fyndigt och dynamiskt vis.

Här fortsätter hennes exkursion genom tidsväven, möjligen inspirerad av filosofen Nietzsches tankar om tiden som evig och cyklisk. Dock med en mer melankolisk och mindre bitsk blick på människan, som trots den skenande tekniska utvecklingen förändras väldigt lite.

Ytligt sett utspelar sig ”Chimären” i ett tydligt 1980-tal men berättelsen är djupt förankrad i historiens jordlager: genom antikviteterna, de patinerade miljöerna som vittnar om en svunnen storhetstid men främst genom Arthurs själsliga famlande efter ett mer lockande ”förut”, då hans älskade flickvän Beniamina fortfarande levde.

Brittiska Josh O’Connor gör sin huvudroll till en man som är sin egen skugga, som lever där och då, snarare än här och nu (en mental släkting till Harry Dean Stantons enigmatiska typ i Wim Wenders ”Paris, Texas”). Det är för övrigt skönt att se O’Connor med smuts under naglarna igen (som i rustika ”God’s own country”), på långt avstånd från den plastiga produktplaceringsorgien ”Challengers” som han senast sågs i.

Rohrwacher har även en del tekniska tidshyss för sig: låter några få sekvenser gå i ryckig stumfilmsfart, använder sig vid ett tillfälle av nästan subliminalt korta klipp och skildrar dessutom Arthurs många minnen av Beniamina i det gamla tv-formatet 4:3. Det förstnämnda är ärligt talat lite pajigt och det sistnämnda har blivit en kliché för att konnotera dåtid, men det må vara hänt, det är skönhetsfläckar.

Det bär egentligen emot att plocka fram Federico Fellini ur referensramen, hans namn nämns (fortfarande) lite för ofta i italienska sammanhang (ungefär som att Kaurismäki alltid måste manas fram när vi skriver om finländsk film) men när man likt Rohrwacher spinner loss med burleska scener med frodigt kollektivt gemyt får man stå ut med lite Fellinireferenser. Arthur och hans gravplundrare är (precis som skrotsamlarna i ”Lazzaro”) i grunden ett resande cirkussällskap, som plockat direkt från ”La strada”.

Men ”Chimären” är först och främst en historia i egen rätt, levererad av en kreatör med en skönt snedtänkt syn på tillvaron. Just det som i alla fall undertecknad, den här sakletaren ständigt söker i den cineastiska myllan: den oförutsägbara berättelsen, som tar en till nya platser och utblickspunkter – som gör att en antik vas inte är en död gammal pryl (i vissa fall dessutom dyrbar) utan något som är laddat med alla de blickar och känslor som den absorberat under eonernas gång.

Jo, det låter flummigt men Alice Rohrwacher får det att kännas helt självklart.

Se mer: Tre andra filmer med arkeologer i: ”Jakten på den försvunna skatten” (1981), ”Kairos röda ros” (1985), ”Ammonite” (2021).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin.