Drama
”Tid att älska”
Regi: Katell Quillévéré
Manus: Katell Quillévéré, Gilles Taurand. I rollerna: Anaïs Demoustier, Vincent Lacoste, Morgan Bailey, Paul Beaurepaire m fl. Längd: 2 tim 5 min (från 15 år). Språk: franska. Biopremiär.
Frankrike 1944. Gryniga arkivbilder skildrar euforin över att den tyska ockupationen är över. Allierade soldaterna hälsas med jubel och kyssar. De glädjefyllt vibrerande scenerna övergår snabbt och sömlöst i neorealistiskt färgad fiktion – och terror. Unga flickor som haft samröre med tyskarna jagas som djur, misshandlas, rakas och förnedras. En av dem lyckas fly undan och i en stark, mörk scen försöker den namnlösa kvinnan desperat tvätta bort det hakkors som någon målat på hennes gravida mage.
Plötsligt blir det ljusare igen. En ung mamma, Madeleine, jagar sin lilla son över en solig sandstrand. En snygg, ordlös övergång till ett sårigt familjedrama som kommer att löpa över decennier i efterkrigstidens Frankrike.
Regissören Katell Quillévéré har gjort flera intensiva relationsdramer tidigare – hon är mest känd för transplantationsdramat ”Så länge hjärtat kan slå” (2016). Med ”Tid att älska” tar hon ut svängarna i en melodram som befinner sig skärningspunkten mellan de två husgudarna Maurice Pialat och Douglas Sirk.
Den medellösa Madeleine blir en udda klassresenär i det nya samhällsbygge som följer efter krigets fasor. Förälskelsen i den hämmade och burgna akademikern François ser ut att bli en väg ut ur skulden och skammen. Men livet med maken blir turbulent. Inte minst under åren då paret förestår en kaotisk bar vars gäster är en armé av fyllhundar från den närbelägna amerikanska basen.
”Tid att älska” har ett överlastat utanpåverk med en till synes oändlig räcka dramatiska vändpunkter som kretsar kring Madeleines akuta anknytningsproblem till sitt barn och inte minst kring makens erotiska ambivalens. Ond bråd död och sjukdom adderas också. Man har knappast tråkigt, men det känns bitvis lite för kalkylerat.
Men i sitt inre härbärgerar ”Tid att älska” en annan, kärnfullare film som på ett modernt sätt problematiserar den konventionella, politiskt korrekta bilden av kärlek. Estetiskt tar filmen också ut svängarna och lyckas skapa ett kostymdrama som är tidsmässigt troget men som samtidigt är både stökigt och störigt.
Här finns också en befriande icke-idealisering av rollfigurerna. Den drivna och karismatiska Anaïs Demoustier (”Alice och borgmästaren”) är mest sevärd i rollen som Madeleine. Hon får utrymme att vara både en kallsinnig mamma och en vildsint maka men vinner ändå en hel del sympati. Ett ovanligt komplext kvinnoporträtt.
Enligt uppgifter bygger ”Tid att älska” på Katell Quillévérés egen familjehistoria. Madeleine har drag av hennes mormor och filmen är inspirerad hemligheterna från kriget som påverkade släktleden. Kanske just därför lite extra spännande att hon inte vill stryka medhårs.
Se mer. Tre andra dramatiska franska filmer kring samma tid: ”Hiroshima, min älskade” (1959), ”Vi ses igen, barn” (1987), ”Violette” (2013).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Helena Lindblad.
