Stor brist på klimakterieplåster: ”Ett helvete rent ut sagt”

När Ann Koskimaa, 60 år, vaknade i svett och ångest för åtta år sedan förstod hon att det var klimakteriet. Hon hade haft svettningar tidigare, men blivit hjälpt av hälsokost och träning. Nu var det inte tillräckligt längre.

– Jag blev rädd, det var så kraftig ångest. Och så hade jag världens hjärtfrekvens. Då kände jag: nej nu är det hormoner som gäller.

Läkaren skrev ut en gel med hormonet östrogen. Den fungerade i ett par månader, men Ann Koskimaa fick svåra biverkningar. Därefter följde flera vändor med nya läkemedel och nya biverkningar. Tills hon för ungefär tre år sedan började med Estradot, ett plåster som innehåller östrogen.

– Det har funkat ypperligt för mig. Men sen har det blivit ett helvete rent ut sagt, när man inte får tag i det.

Estradotplåster, som är en vanlig behandling för kvinnor i klimakteriet, har varit slut i flera omgångar sedan 2020. Nu går de inte att få tag i. Även andra hormonläkemedel som används mot klimakteriebesvär är restnoterade.

Angelica Lindén Hirschberg, professor och överläkare inom gynekologi vid Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset, säger att bristen innebär en rad problem för många kvinnor.

– För det första kan man inte byta rakt av från plåster till gel eller spray. Det finns ingen tabell som visar exakt hur olika preparats doser motsvarar varandra, så när man byter måste man prova ut rätt dos, säger hon.

Det betyder merarbete för läkarna som förskriver läkemedlen, men framför allt påverkar det patienterna, enligt Angelica Lindén Hirschberg.

– När patienterna måste byta fram och tillbaka är det risk att det blir missuppfattningar och att det inte blir rätt dos. Det kan äventyra patientsäkerheten. Hormoner är potenta läkemedel.

Ungefär 30 procent av alla som genomgår klimakteriet får besvär som kräver medicinering. Bland symtomen finns värmevallningar, torra slemhinnor, lägre sexlust, sömnproblem, och humörsvängningar. En del blir deprimerade.

För den som varit svårt drabbad, fått hjälp, och sedan tvingas leta efter medicinen innebär bristen stor stress.

– Det är ett stort elände i vardagen, konstaterar Angelica Lindén Hirschberg.

Ann Koskimaa hade hoppats att kunna få tag i plåstren under sommarsemestern i Polen. Men även där var Estradot slut. Nu tar hon i stället en gel, som inte har samma effekt. Hon mår sämre både psykiskt och fysiskt säger hon, och har bokat in ett besök hos gynekologen för att få hjälp att prova ut ett nytt läkemedel. Väntetiden på en månad tär.

– Jag tror att det är många som inte fattar hur dåligt man kan må, säger hon.

Tillverkaren Sandoz har uppgett för Läkemedelsverket att bristen beror på ”produktionsplanering eller begränsad produktionskapacitet”. Vad det i praktiken innebär vet inte Läkemedelsverket.

Angelica Lindén Hirschberg understryker att problem med restnoterade läkemedel är större än Estradotplåstren.

– Problematiken är komplex. Till stor del beror det på att läkemedelsmarknaden har förändrats och globaliserats. Tidigare hade vi mer nationell läkemedelsförsörjning där Sverige producerade egna läkemedel. Nu har företagen blivit större och slagits ihop för att effektivisera. Man lägger fabriker där det är billigast och man vill inte ha stora lager. Vid störningar blir läkemedelsförsörjningen sårbar, säger hon.

– Sverige är ett litet land med en liten marknad som absolut inte blir prioriterad om det blir problem i kedjan.

DN har sökt Sandoz.