Gör en anmälan till Störningsjouren!
Obekväma biofåtöljer, logiska luckor i en klassiker, eller en onödigt ful klippbild i världens bästa film – under sommaren delar våra skribenter med sig av sina största irritationsmoment.
Vilken obetydlig detalj i kulturvärlden gör dig själv riktigt, oproportionerligt, sur? Skriv till Störningsjouren och berätta! Du når oss på storningsjouren@dn.se. I slutet av sommaren samlar vi ihop läsarnas främsta störningsmoment.
Det är vanligt att störa sig på franchiseifieringen av kulturindustrin. Att allt som går på bio bygger på ett redan existerande varumärke – vare sig det är Barbie eller den elfte (!) ”Saw”-filmen eller ännu en reboot av ”Jönssonligan”. Men hur irriterande uppföljare än är, så finns det något långt mycket värre: prequels. Det finns inget bra ord på svenska för prequel, men med tanke på hur envetet dessa ”nu ska vi berätta vad som hände innan!”-filmer stalkat oss det senaste decenniet så skulle jag vilja föreslå termen ”förföljare”.
Uppmärksamma läsare kanske drar sig till minnes att jag har skrivit om prequel-farsoten tidigare, men eftersom ingen tycktes lyssna första gången och Hollywood fortsätter att klämma ur sig prequels som möglig majonnäs ur en tub så är det dags att återbesöka ämnet.
Ta den nya ”Furiosa”-filmen, till exempel. Där spelar Anya Taylor-Joy en yngre version av den Furiosa vi mötte i ”Mad Max. Fury road” 2015, då spelad av Charlize Theron. ”Fury road” var en perfekt film, underbar, sandfylld och estetiskt fulländad postapokalyps. Men jag är ointresserad, aktivt ointresserad, minusintresserad av att se två timmar och tjugoåtta minuter om Furiosas uppväxt.
Prequelindustrin är en feeder som insisterar på att fortsätta trycka i mig mat trots att jag redan uppnått en perfekt lagom nivå av mättnad.
Vad står ens på spel? Vi vet redan att hon överlevde, så alla eventuella plågor hon kan utsättas för är övergående. Jag kan inte föreställa mig hur det är möjligt att trumma upp ett intresse för exakt hur hon blev av med den arm hon saknar i ”Fury road”, tvärtom – det är ofta i en berättelses tomrum som det sant spännande uppstår. Prequelindustrins besatthet av att fylla igen varenda liten lucka i en rollfigurs eller ett världbygges förflutna är osmaklig. Prequelindustrin är en feeder som insisterar på att fortsätta trycka i mig mat trots att jag redan uppnått en perfekt lagom nivå av mättnad.
Har du alltid undrat vem Lejonkungens pappa egentligen var och hur hans liv såg ut? Nej, det har du inte, men nu får du ändå veta för snart kommer ”Mufasa. The lion king”. Legat sömnlös om nätterna i våndor över att ännu inte ha fått en ingående redogörelse för hur Elle i filmen ”Legally blonde” (2001) tillbringade sina tonår? Nej, det vore sinnessjukt, men tv-serien ”Elle” kommer ändå att upplysa dig. Ingen nu levande människa har någonsin varit intresserad av de bakomliggande psykologiska mekanismerna i Optimus Primes och Megatrons rivalitet, men håll i hatten, nu ska de skildras i filmen ”Transformers one”.
Alla typer av uppföljare är fantasilösa, men inga är lika meningslösa som prequels. Vi vet ju redan hur det slutar, åtminstone i det långa perspektivet. Väck mig igen när någon talar om hur det gick för Frodo och Gandalf hundra år efter att de förstört härskarringen. Det skulle förmodligen också bli en usel berättelse, men åtminstone inte tråkig.
Veckans störning
Störningsmoment: Prequels – filmer som ska berätta förhistorien.
Vems fel är det: Filmindustrins. Men biobesökarna borde också skärpa sig och sluta köpa biljetter till de här urtrista berättelserna där absolut inget står på spel.
Föreslagen lösning: Att vi slutar blicka bakåt och börjar berätta nya historier – eller åtminstone sådana som berättar vad som hände sedan, inte då.
