Störningsjouren: Skrivfel är litteraturens motsvarighet till dålig andedräkt

Kanhända stör man sig mest på struntsaker, och störningen är ofta helt oproportionerlig. Men problemet med struntsaker är att man överser med dem och inte avbryter läsandet, tittandet eller var nu än störningen uppenbarar sig. Det är som med människor. Om en person man pratar med helt plötsligt framför en helt grotesk uppfattning – som att barnäktenskap bör tillåtas eller att strandskyddet bör avskaffas – så lämnar man konversationen och återkommer aldrig mer till det sammanhang där störningen uppstod.

Smärre störningar är mer försåtliga. Som en trevlig och engagerande människa man pratar med, som plötsligt lutar sig fram för att understryka något och exponerar en fasansfullt dålig andedräkt. Man ryggar instinktivt tillbaka. Man blir skeptisk, men glömmer snart obehaget för att personen faktiskt är väldigt trevlig och engagerande. Efter en tid har man helt glömt bort det unkna ögonblicket.

Jag kallar det för grimasklippet och det är vansinnigt irriterande

För att övergå till konstarterna så är det alltså som med skådespelaren som då och då måste invänta sufflören. Är det en bra skådespelare så skruvar man på sig men glömmer det snart. I musiken är det såklart felackordet. Det är en faux pas som är lätt att överse med. I litteraturen kan de smärre störningarna gestalta sig som skrivfel. Författare som genomgående skriver exempelvis öppenhjärtlig, omständig eller missbrukar ordet tills demonstrerar litteraturens motsvarighet till dålig andedräkt. Om boken är bra i övrigt överser man med det tillfälliga obehaget. Man kan ju alltid luta sig bakåt en smula. Lite svårare att acceptera är när en författare bygger upp känslan av att vara införstådd med ett fenomen eller en miljö, och sumpar det i en talande fadäs. Som den där romanen som utspelar sig i missbrukarkretsar och insisterar på att kalla metamfetamin för metaamfetamin. Efter det förgiftar misstänksamheten resten av läsningen.

Vad gäller kulturartiklar kan man störa sig på skribenter som tar väldigt långt på sig att komma till saken. I detta fall är saken främst tv-serierelaterad och dyker upp när två eller fler personer har en konversation. Jag kallar det för grimasklippet och det är vansinnigt irriterande.

Petter och Lotta pratar allvar. Klipp till Petter som säger något upprörande. Klipp till Lotta som häpnar och blir förbannad. Klipp tillbaka till Petter som går över gränsen. Men samtidigt som man ser Petter ser man även Lottas bakhuvud och en liten del av hennes ansikte, och det är tydligt att hon sitter och flinar. Klipp tillbaka till Lotta, som nu är högröd i ansiktet och vrålar tillbaka.

Grimasklippet är kusin med mikrofonen-i-bild och det anstår inte en trettiomiljardersserie

Ja? Det är väl jobbigt? Alla vet ju att samtalet har spelats in ett antal gånger ur olika vinklar och att den skådespelare som inte är i fokus inte behöver spela alls, utan bara sitta med som stöd. Men grimasklippet rycker åskådaren rätt ut ur fiktionen och kastar henne brutalt in i inspelningssituationen.

Jag har ingenting emot en hälsosam Verfremdungseffekt eller ett kreativt och hisnande metaperspektiv då och då. Om det är på sin plats och en del av den konstnärliga avsikten. Grimasklippet är kusin med mikrofonen-i-bild och det anstår inte en trettiomiljardersserie att syssla med sådant.

Det stör mig. Sluta med det.

Tidigare störningar:

Hanna Fahl: Prequel-terrorn förstör det kulturella landskapet

Clara Popenoe Thor: Museerna borde dra ur sladden

Tara Moshizi: Sluta lägg upp egna dansklipp på sociala medier

Kajsa Haidl: Välj ett bra bandnamn, inte ett menlöst

Niklas Wahllöf: Tala ur skägget, Richard!