Störningsjouren: Sluta skriva i presens – våga leva i det förflutna!

Efter det här kommer ingenting vara sig likt! För det som snart ska hända kommer att förändra livet i grunden för alla inblandade.

Jag gissar att det började med presenssjukan, ett stilgrepp man kan ta till för att öka närvaron i en text. Och sedan spårade det på ett märkligt sätt ur och förvandlades till ett slags futurumförbannelse.

Presenssjukan har jag länge stört mig på, om än mindre våldsamt än författaren Adrian Chiles, som förra året drog i gång en debatt på de engelska kultursidorna. Det han framför allt störde sig på var historieprogrammen på tv. Om något hände för hundratals år sedan, vädjade den upprörde Chiles, låt oss då tala om det som att det hände för hundratals år sedan – inte som om det händer nu.

Jag förstår irritationen. Men att skriva i presens är i sig inget nytt eller kontroversiellt. Mästerberättaren Charles Dickens skrev en hel roman (visserligen en av hans minst lyckade) i presens. Och i en av österrikaren Stefan Zweigs historieböcker, ”Odödliga ögonblick” från 1927, används presens effektfullt för att skruva upp dramatiken. Men nog har det gått överstyr i våra dagar då man sällan läser vare sig ett reportage eller en debutroman som inte är skriven i presens. Presens har slagit ut allt motstånd. Det som under min uppväxt kallades imperfekt har nu, likt Ankarströms ättlingar, bytt namn till något oigenkännbart. Man vet att slaget är förlorat när till och med Historiska museet skriver sina skyltar i presens.

Men presenssjukan är en sak. Värre är det med futurumförbannelsen, som numera lusat ner varenda dokumentär berättelse, allra främst i tv- och radioproduktioner.

Börja räkna hjälpverben ”ska” och ”kommer” så ska även ditt blod koka snart:

Det ska bli hennes sista natt i livet.

För snart kommer allt att falla.

Det är som att det inte räcker att dopa texten med presens. Inte heller räcker det med vanliga cliffhangers. Kulturkonsumentern är otålig och bortskämd som en business class-resenär och vill ha sitt glas champagne innan den sätter på sig säkerhetsbältet. Därför berättar man i stället, helst i första meningen, att en cliffhanger alldeles strax är på väg. Och det är inte bara någon liten ynka människa som ska dingla från klippan – det räcker inte – utan nu är det hela klippan som är på väg att störta. Man kan inte nog ösa på:

Snart ska allt stå på spel!

Det här kommer att bli slutet på allt vi känner!

Det allra märkligaste i det här berättandet, och kanske källan till min irritation, är att stilgreppet påminner om det som vi akademiker alltför gärna ägnar oss åt. Nämligen att, likt nervösa trafikpoliser, vifta med handen i olika riktningar, som för att förklara, inte bara vart vi är på väg, utan också var vi varit:

Som vi senare i den här texten kommer bli varse.

Som vi såg från föregående kapitel.

Innan vi går vidare …

Men futurumförbannelsen pekar mest bara framåt, och den knastertorra akademikerprosan har bytts ut mot det överdramatiska presensberättandet. Och avkomman från denna korsbefruktning är svårälskad. Det är som att själva berättelsen försvinner under tyngden av sitt eget berättande och att man till slut inte ser huset för dess byggnadsställning.

Störigt är det. Och jag kan inte helt säkert säga vad jag stör mig på mest – om det är själva presensberättandet eller om det är det eviga framåtpekandet – och jag vet inte heller, om jag ska vara helt ärlig, vad jag själv har gjort mig mest skyldig till i mina dagar.

För det allra störigaste är ändå, att när man försöker förstå vad man mest stör sig på, så leder spåren oundvikligen tillbaka till en själv. Hur många gånger har jag inte lovat att aldrig mer skriva i presens bara för att i nästa sekund falla dit. Och det händer också, oftare än jag vill erkänna, att de eländiga hjälpverben kryper fram även på min egen skärm.

Men efter det här ska det aldrig hända igen!

Läs fler anmälningar till Störningsjouren, till exempel Jonas Thente om litteraturens motsvarighet till dålig andedräkt eller Jesper Högström om hånflinets dramaturgi.