Gör en anmälan till Störningsjouren!
Obekväma biofåtöljer, logiska luckor i en klassiker, eller en onödigt ful klippbild i världens bästa film – under sommaren delar våra skribenter med sig av sina största irritationsmoment.
Vilken obetydlig detalj i kulturvärlden gör dig själv riktigt, oproportionerligt, sur? Skriv till Störningsjouren och berätta! Du når oss på storningsjouren@dn.se. I slutet av sommaren samlar vi ihop läsarnas främsta störningsmoment.
”Jag vet lika lite som du”, säger den i Kina mordanklagade läkaren Matthew Nolan (spelad av Richard Armitage) till kommissarie Hana Li (Jing Lusi) som ledsagar honom tillbaka till det stora landet i öster för en rättegång. Jag tittar på ”Konspirationen” som sedan i juni ligger på SVT Play
Eller, säger och säger, det står i textremsan att Matthew Nolan uttrycker det där. Man kan nämligen inte själv höra särskilt många av hans repliker, för han viskar och väser mest.
Det är väl på sin plats att viska när hemligheter ska delas och obehöriga finns i närheten, men Richard Armitage väser gutturalt – i allt han säger. Till och med när han är uppjagad väser han; när han grips, när han protesterar mot oförrätterna han utsätts för, när folk dör som flugor omkring honom: ”grhgrh hrm grgh hrmpf.” Va?!
Richard Armitage är dessvärre inte ensam. Det är snarast standard att en huvudperson i en ”spännande” tv-serie alltid viskar och/eller väser. Framför allt om de ska vara 1) farliga, 2) obehagliga, eller 3) mystiska. Som i en annan sommarserie på SVT Play, irländska ”Blackshore”. Här blir det rent komiskt när den traumatiserade kommissarie Fia Lucey (Lisa Dwan) på återbesök i sin barndomsort omväxlande viskar som hade hon tappat rösten alldeles – och talar med hög, klar stämma. Ibland i en och samma ordväxling. Som när hon grälar med sin chef (vilket är ännu ett störningsmoment, alla dessa gräl med oförstående polischefer i deras glasbur till kontor), då blir volymkurvan rent musikalisk.
Alla onda ting är tre. Precis samma viskande sker i ännu en lite nyare kriminalserie, också den irländsk, på samma strömningstjänst: ”Kin”, säsong 2. Här ska i princip alla rollfigurer föreställa gangstrar så, jajamensan, det väses och viskas hej vilt. Framför allt mellan det äkta paret KInsella, Amanda (Clare Dunn) och Jimmy (Emmet J Scanlan). De kan ensamma i ett rum gräla med varandra – viskande.
Ja, det är grumpy att störa sig på hur ”folk pratar på tv nu för tiden”. Och visst finns det textremsor som återger vad rollfigurerna antagligen säger. Men den här trenden – när och var började den? – för med sig en rätt allvarlig störning i upplevelsen: Jag tror inte ett skvatt på dem. När karaktärerna viskar och väser till varandra låter de bara tillgjorda och inte alls som de kallhamrade, hårda eller mystiska varelser som hotar att när som helst krypa ur skärmen för att strypa en. Man flinar och tittar på Imdb på mobilen istället: vem är regissören som tycker att ”det där låter ballt, där satt den!” Vem tror att vi ska tro på dem?
Störst störning sker förstås när det viskas och väses i svenska produktioner. Även här finns textning att välja, men man vill väl höra och inte läsa repliker på ens eget språk?
Och det trodde man ju inte, att man skulle längta tillbaka till Mikael Persbrandts dagar som Gunvald Larsson i ”Beck”-filmerna. Med sin Dramatenbombastiska röst kunde han framföra sitt ärende till såväl kollegor som förbrytare så att vinglasen skallrade hemma i köksskåpet. Beck var kanske inte historiens bästa deckare, men man hörde åtminstone vad Larsson sade. Han kunde låta farlig. Till och med trovärdig.
Veckans störning
Störningsmoment: Väsande och viskande repliker i tv-serier.
Vems fel är det: Regissörernas.
Föreslagen lösning: Låt skådespelarna sjunga ut.
Tidigare störningar:
Hanna Fahl: Prequel-terrorn förstör det kulturella landskapet
Clara Popenoe Thor: Museerna borde dra ur sladden
Tara Moshizi: Sluta lägg upp egna dansklipp på sociala medier
Kajsa Haidl: Välj ett bra bandnamn, inte ett menlöst
