Stötig designprodukt utan ess i rockärmen

Köpenhamn är en väldigt platt stad. Hela Danmark är ett ovanligt platt land. Landets högsta berg, Møllehøj, är bara 170,86 meter över havet. Just i dag känns landet dock som en puckelpist. Det skumpar uppåt och neråt, studsar framåt och bakåt och hoppar i sidled.

Det är inte Danmarks fel. Det är Mini Acemans fel. Det behövs inte stora ojämnheter i asfalten för att Minin ska bli upprörd och skaka om allt och alla som finns i den. Det här är en hård och stötig bil, sällan är ett omdöme så tydligt och enkelt att fälla. Den sväljer farthinder dåligt och fortplantar grov asfalt hela vägen upp till stolarna.

Lilla, tredörrars Mini Cooper är inte lika stötig och obekväm utan en hyfsad kompromiss mellan kontroll och komfort. Varför pratar vi om lilla Mini Cooper? För att nya, eldrivna Cooper är i stort sett samma bil som Aceman. Båda byggs på den så kallade Spotlight EV-plattformen och sätts samman i kinesiska Zhangjiagang.

Man kan se på Aceman som en femdörrarsversion av Cooper, men också som en ersättare till kombimodellen Clubman. Aceman är en förlängd version av Cooper men någon stor bil är det inte och knappast heller någon suv. Markfrigången är två centimeter högre än Cooper och någon möjlighet till fyrhjulsdrift finns inte.

Det här är en småbil i samma klass som Cooper, dock med ett något större baksäte bakom framstolarna. Baksätet är trångt, här kan en vuxen endast med nöd och näppe sitta bakom en annan vuxen och att sitta tre i bredd ska man nog inte ens försöka sig på.

Bagageutrymmet är det inte heller mycket bevänt med. Här ryms endast 300 liter med baksätesryggarna uppfällda.

Hårt fjädrade och stötiga bilar brukar vara roliga att köra och jo, visst finns det en kittlande nerv i Aceman som kommer till sin rätt på de allra slätaste och kurvigaste vägarna men den där riktiga Mini-känslan i styrningen saknas. Direkt och känslig är den förvisso, men också lite för tung, syntetisk och icke-kommunicerande.

Bäst med de nya Mini-bilarna är pekskärmen. Den stora och helt runda skärmen i mitten av instrumentbrädan ser ut som en portal till en annan, färggladare värld. Upplösningen är hög och skärmen är responsiv och snabb.

I den välutrustade provkörningsbilen är inredningen rolig att titta på. Det är en avskalad inredning som till stora delar är klädd i färgstarka tyger. Precis framför ratten finns en tygrem på instrumentbrädan. Den fyller ingen som helst funktion. Ännu knasigare är att rattens tredje eker utgörs av en hårt spänd tygrem.

Aceman är som alla tidigare Mini-bilar främst en designprodukt. En dyr sådan. Aceman E Essential Trim kostar 408 900 kronor och har i stort sett ingen utrustning. För att få en sak som stolsvärme fram måste man lägga till XS-paketet för 14 900 kronor.

Provkörningsbilen heter Aceman SE och har 218 hästkrafter i stället för standardmodellens 184. SE har också ett större batteri med 49,2 kilowatts nettokapacitet i stället för 38,5 kWh. De där extra hästkrafterna i elmotorn behövs inte men det stora batteriet vill man däremot ha. Aceman SE har en angiven räckvidd på 40,5 mil.

Men det har sitt pris, Aceman SE kostar från 455 900 kronor och de flesta kommer förmodligen att vilja ha den i utrustningsnivån Favoured trim plus en del lösa tillval, då är priset uppe en bit norr om 520 000 kronor och plötsligt har man med råge passerat priset för exempelvis en Tesla Model 3 med betydligt längre räckvidd och bättre laddegenskaper, vilket understryker att Mini alltjämt är ett medvetet och inte alltid lättmotiverat bilval.

Läs mer: Fler biltester

Läs mer: Fler texter om elbilar