Deckare

Lena Sundström och Jens Mikkelsen

”Fristaden”

Norstedts, 441 sidor

Vad är det med journalistik som gör att så många journalister börjar skriva deckare? Är det glädjen i att äntligen få skriva väldigt långt, och slippa ha alla fakta vidimerade av minst två av varandra oberoende källor?

Förmodligen. Och en viss brist på insikt, misstänker jag, i hur otroligt mycket svårare det torde vara att skriva en hel bok.

De senaste i raden är Lena Sundström från SVT och Jens Mikkelsen från Sydsvenskan som båda har skrivit sakprosa tidigare men deckardebuterar med ”Fristaden”. Inte helt förvånande handlar deras berättelse om två journalister i Malmö, utrikeskorrespondenten Anne som just har flyttat dit och är vilsen efter en skilsmässa, och trebarnspappan Sven som jobbar på Dagbladet och frenetiskt cyklar mellan reporteruppdrag och förskolelämningar.

Det börjar med Sven, som har skrivit ett stort personporträtt på en av Malmös mer kända personer, hållbarhetschefen Rebecca Rönn. Hon har gjort sig känd genom att få näringslivet att satsa pengar i socioekonomiskt svaga bostadsområden, men vem är hon bakom mediebilden av kvinnan som har lika lätt att få kontakt med de fattigaste som med de högt uppsatta?

Varpå Rebecca Rönn försvinner, och Sven till sin förtvivlan upptäcker att han har missat hennes sista meddelanden där hon ber honom ringa, eftersom hon har upptäckt en riktigt obehaglig historia. Vad var hon på spåren? När Rebecca Rönn några dagar senare hittas död verkar det till att börja med vara ett snabbt löst rånmord, konstaterar polisen. Dagbladet skriver långa dystra artiklar om ungdomskriminaliteten i Malmös utsatta områden.

Men det finns saker som inte stämmer, och Sven kan förstås inte låta bli att försöka reda ut vad. När han springer in i sin ungdomskärlek, den välkända utrikesreportern Anne, får de anledning att börja samarbeta.

De flesta deckardebutanter gör en del nybörjarmisstag, men Lena Sundström och Jens Mikkelsen begår i stället en rasande bra debut. De bygger upp bilden av sina huvudpersoner i lugnt tempo och mejslar noggrant ut deras liv med många detaljer: deppiga Anne har impulsköpt ett risigt hus i Malmöstadsdelen Kirseberg och försöker återknyta kontakten med en måttligt road dotter som pluggar i Lund, medan Sven lever ett tryggt familjeliv och grälar skärmtid med barnen när han inte suckar över utvecklingen i tidningsvärlden och de stundtals märkliga uppdrag han skickas ut på.

I början verkar det oroväckande nära att ”Fristaden” ska bli en feel good-deckare om att äntligen möta sin gamla ungdomskärlek och renovera ett charmigt ruckel, men Anne struntar som tur är nästan helt i renoveringen och Sven är ju dessutom lycklig med sin fru. Även om återseendet med Anne inte är helt okomplicerat. Däremot har Sven kontakter på olika håll i hela Malmö, och Anne lämnar in sin bil till en bilmekaniker som bjuder på te precis som hon är van vid från Mellanöstern.

Det är där ”Fristaden” börjar växa sig stark: i skildringen av ett helt samhälle som inte består av poliser och kriminella, rika och fattiga, utan av Abbas, Veronika, Hamid, Martin, Ali, Ana, William, Nico och alla de andra som är människor med historia och engagemang, de flesta med skäl att handla som de gör.

Det handlar om en stad som växer och förändras, om nya företagare, nya sätt att arbeta och papperslösa flyktingar som lätt blir utnyttjade (och värre) av skrupelfria gangsters. Sånt som lätt skulle kunna bli till föga mer än ett socialreportage, men Sundström och Mikkelsen håller sin spänningsintrig i ett fast grepp och låter Sven och Anne nyfiket jaga ledtrådar som komplicerar bilden allt mer. Och givetvis kommer de så småningom lite för nära gåtans lösning, vilket ger de verkliga brottslingarna anledning att försöka stoppa dem på svindlande otäcka sätt.

Lena Sundström och Jens Mikkelsen kan berätta, och de kan dessutom problematisera dagens journalistik med imponerande självklarhet. Det kanske inte direkt befrämjar samhällsutvecklingen när journalisterna envist bara skriver om problemen med flyktingar? Majoriteten av dem som kom till Sverige 2015 arbetar inom vården och lever alldeles vanliga liv, påpekar en polis i Rosengård. Men sånt gör sig ju mindre bra som svarta rubriker.

Det är ju sorgligt om journalister måste skriva deckare för att kunna ge en rättvisande bild av samhället. Men när de gör det så bra som Lena Sundström och Jens Mikkelsen är det åtminstone väldigt bra för deckargenren.

Läs fler texter av Lotta Olsson och andra av DN:s bokrecensioner

Share.
Exit mobile version