Utställning
”Vi har aldrig varit en”
Studio Kapellet, Östervåla. Öppet 14/9 & 18/9, samt enligt överenskommelse på studiokapellet@gmail.com och på finnisagen under Tämnarrundan 28/9
På en gräsmatta utanför ett gammalt före detta baptistkapell i norduppländska Östervåla ligger några uppblåsbara korvar, eller ja, cylindrar, i en hög på varandra som ett flämtade plockepinn.
”Happy Camper”, som de mjuka färgglada polyesterrören av konstnären Dick Hedlund heter, rör på sig och spretar åt olika håll. Skulpturen skulle kunna vara ett signaturverk för utställningen ”Vi har aldrig varit en,” som samlar verk av drygt tjugo konstnärer i och kring Studio Kapellet. Där är Hedlund tillsammans med Hanna Wildow i färd med att skapa en säregen kombination av utställningsyta, hem och ateljé.
Många verk är skapade i konkret dialog med platsen och människorna som lever där. Den nästan, men bara nästan, monolitiska ”Bodha” av Emma Blomquist och Rikard Olsens består till exempel av skrot som konstnärerna har samlat in i Östervåla och fogat samman till en skjulliknande kropp.
Queenning Zhaos storskaliga kaurisnäcka ”Globetrotter” är i sin tur sågad ur ett lokalt lärkträd och säger något om form och intryck som rör sig mellan platser. Medan Isak Sundströms ”True lovers’ knot” utgörs av ett 17 meter långt rep gjort av tagel från tjugosju hästar som alla lever eller har levt i trakten. Bredvid repet finns också ett arkiv över de enskilda djuren. En fin och enkel meditation över artöverskridande relationer intimt förknippade med både platsens och mänsklighetens historia.
Flera verk laborerar med grenar och liknande funna material. Andra skapar med relativt små ingrepp sittplatser som inbjuder till interaktion.
I videoavdelningen, även Hedlunds och Wildows vardagsrum, visas bland annat Salad Hilowles ”I väntan på något”, som med bedjande muslimska kvinnor tar fasta på den aktuella byggnadens historia av bönehus. Något liknande gör också Wildows video ”Skogen behöver, jag”, där en grupp människor trevande och med en nästan sakral gestik rör sig i ett skogslandskap.
Helheten spretar visserligen likt den uppblåsta skulpturen, men hålls samman av att den specifika platsen är ett återkommande ämne.
Verksamheten har alldeles uppenbart fått fäste i bygden och visar dessutom att det frekventa påståendet om landsortens intoleranta relation till samtidskonst bara är en förolämpning och fiktion.
Läs mer: Konsthändelser att se fram emot i höst
Läs mer om konst på dn.se
