Opera
”Himlens hemlighet”
Musik: Moses Pergament
Libretto: Pär Lagerkvist
Konsertregi: Clara Svärd
Dirigent: Staffan Larson
Kostym och scenografi: Moa Möller
Medverkande: Fabian Düberg, Jessica Elevant, Wiktor Sundqvist, Linus Flogell, Johan Schinkler med flera samt musiker ur Kammarensemblen
Scen: Konstakademien, Stockholm
När det fria operakompaniet Kamraterna presenterar ännu ett sällan spelat verk är det knökfullt på Konstakademien. Tillsammans med Kammarensemblen ges denna gång ett sceniskt konsertframförande av Moses Pergaments säregna kammaropera ”Himlens hemlighet”. För eftervärlden är den finlandsvenska tonsättaren och musikkritikern mest känd för körsymfonin ”Den judiska sången” (1944). Möjligen också för att ha smockat till kollegan Wilhelm Peterson-Berger som svar på ett antisemitiskt påhopp.
Pergament var en på sin tid framträdande profil i svenskt musikliv och vann kammarmusikföreningen Fylkingens operapristävling med ”Himlens hemlighet”. Nobelprisförfattaren Pär Lagerkvist skrev detta expressionistiska drama efter första världskriget. När Pergament tonsatte texten 1953 hade materialet filtrerats genom ännu ett världskrig och två lager modernism.
Stycket är på många sätt ett barn av sitt 1950-tal i fråga om klangligt uttryck och antilek med operagenren. Den absurdistiska tonen är både farsartad och finurligt filosofisk på samma gång. Musiken börjar dovt i pukor, träblås och stråkar, men klättrar osaligt uppåt. Solisterna, som dubblerar i både sång- och talroller, trängs bakom notställ märkta med namnen på de centrala karaktärerna.
Var och en i denna besynnerliga skara rullar sin egen Sisyfossten i sökandet efter ”meningen med det hela”. Här finns exempelvis Den blinde (Wiktor Sundqvist) som famlar efter ledstången till sitt hem – ”ända upp i himlen” – och Flickan (Jessica Elevant) som fingrar på sin gitarr i sökandet efter en sträng som inte finns. Tenoren Fabian Dübergs Ynglingen – den enda pregnanta operarollen – förälskar sig olyckligt i henne och hoppar till slut av alltsammans.
”Himlens hemlighet” är en knappt timslång, men omtumlande upplevelse som hade gagnats av en luftigare lokal. Med sångsolister och körkvartett inklämda bakom musikerna blir det svårare än nödvändigt för texten att nå ut över det klangliga sammelsurium som samtidigt är kongenialt med de stukade och stympade rollfigurernas existentiella kaos. Dessutom hade jag gärna sett Kamraterna ta sig an verket mer sceniskt än konsertant.
Läs fler texter av Johanna Paulsson och alla texter om opera
