Sublim spaning efter Balzacs bastanta kropp

När skulptören Auguste Rodin 1891 fick i uppdrag att skapa en monumental staty över Honoré de Balzac hade författaren redan varit död i över fyrtio år. Beställare av det prestigefyllda uppdraget var författarsällskapet Société des Gens des Lettres.

Rodin valde att gå grundligt till väga. Istället för att, som förväntat, utgå från en idealföreställning om den hyllade författaren och skapa en skulptur enligt klassisk förebild blev Rodin besatt av att gestalta Balzacs exakta fysik.

Liksom Balzac ansåg nämligen Rodin att en persons yttre avslöjade den inre karaktären.

I utställningen ”Corps In-visible” (osynlig kropp) på Rodinmuseet, med undertiteln ”En undersökning av Balzacs morgonrock”, får vi följa med steg för steg i konstnärens kreativa process. Den pågick i närmare sju år och utvecklades till en långsamt mognade, högst okonventionell undersökning där realism ställdes mot idealism.

Förloppet tärde hårt på beställarnas tålamod och gav samtidigt pressen rikligt med stoff för dräpande kommentarer. När Rodin slutligen presenterade det färdiga verket 1898 refuserades det omedelbart. Författarsällskapet roades inte av Rodins realistiska ambitioner.

Rodin gick till och med så långt i jakten på Balzacs autentiska kropp att han sökte upp författarens gamle skräddare och beställde ett plagg enligt bevarade mått. Resultatet blev en kavajrock, eller redingot som Balzac och hans samtida skulle ha sagt, med ett midjeomfång som stod i stark kontrast till den sedan antiken fastlagda idealkroppen.

En nutida reproduktion av det omfångsrika plagget utgör ett av blickfången i den utsökt kurerade och sublimt gestaltade utställningen. Det visas tillsammans det fåtal porträtt av Balzac som finns bevarade: ett fotografi från 1842, en porträttmålning samt ett antal karikatyrer, skisser och skulpturer. Här framträder en kortväxt och påtagligt korpulent man.

Balzac var uppenbart en person med en kropp som inte med lätthet kunde ha anpassats vare sig till standardiserade plaggstorlekar – eller till skulpturkonstens antika ideal.

Utställningen på Musée Rodin är utförd i samarbete med modemuseet Palais Galliera i Paris. En av de de stora behållningarna, utöver en fängslande berättelse om Rodins kreativa process, är att den också bjuder på en oväntat mångbottnad dialog mellan skulpturkonstens och modeindustrins ständigt omdebatterade kroppsideal.

Kropp och kläder är som bekant intimt sammanlänkade och i den här exposén lyfts skulptören och skräddaren fram som två yrkeskategorier med den gemensamma utmaningen att förhålla sig till den idealiserade kroppen kontra den individuella kroppens realiteter. Liksom skulptören brottas skräddaren med diskrepansen mellan idealbild och verklighet. Inom skräddaryrket blir dilemmat särskilt tydligt just vid mitten av 1800-talet när en industri för serietillverkade kläder växer fram och för med sig specifika utmaningar när det gäller att skapa plagg i standardiserade storlekar.

Samtidigt införs metersystemet i Frankrike – och exakta måttangivelser blir av största vikt för modeindustrin. I utställningen visas exempel på skräddarnas svar på utmaningen med olika typer av beräkningar och tidiga måttsystem för en rationell serietillverkning.

Efter en lång rad studier, experiment och förseningar var Rodin efter fyra års research redo att presentera en idé för författarförbundet, baserad på Balzacs exakta fysik. Förslaget föll inte i god jord. Rodins realistiska gestaltning bröt bryskt mot förväntningarna när det gällde offentliga monument. 1800-talet var århundradet som i rask takt befolkade västvärldens framväxande städer och torg med avbilder av framstående män (och en och annan kvinna) baserade på förebilder från antiken, snarare än på verkliga kroppar.

Rodin vägrade att underkasta sig sina missnöjda beställares önskemål och valde att istället betala tillbaka förskottet för att köpa sig mer tid och återfå sin kreativa frihet i projektet.

Bakslaget fick honom att söka nya vägar. Han återvände till en porträttmålning där Balzac är iförd ett morgonrocksliknande plagg. Det blev en förlösande faktor. Rodin släppte arbetet med den rundlagda kropp som misshagat författarförbundet och koncentrerade sig istället på att undersöka det ikoniska plagg som redan var intimt förknippat med författaren.

Balzac var känd för att sitta hemma och skriva i morgonrocken. Mellan 1830 och 1840 beställde den klädintresserade författaren enligt utställningens curator Marine Kisiel hela tjugotre morgonrockar, till övervägande del vita.

Ingen av dem finns bevarade men på plats i exposén finns ett antal liknande morgonrockar, eller kanske snarare hemmarockar, från tiden. Ett elegant, semiprivat herrplagg som var vanligt i den välbärgade västvärlden vid tiden och som förknippades med kreativ verksamhet. Likt våra tiders munktröjor och sweatpants var dåtidens morgonrock ett bekvämt hemmaplagg som gav både kropp och intellekt fritt spelrum.

Idén att utgå från Balzacs morgonrock snarare än den stramt skräddade redingoten gav Rodin en möjlighet att dölja kroppens rondör under tygrika veck. Han hittade en väg framåt där han delvis gav vika för beställarnas önskan om en idealiserad kropp.

Den nya studien resulterade i ett av utställningens nyckelverk, en sällan visad förstudie från 1897 där det ikoniska plagget omsluter en osynlig kropp.

Det slutgiltiga resultatet av Rodins mångåriga kreativa process presenterades året därpå: ett monumentalt verk med med en voluminös morgonrock draperad runt en kraftfull, huvudförsedd kropp. Silhuetten är utdragen och närmar sig idealet snarare än verkligheten.

Trots detta refuserades alltså förslaget av beställarna med den korta motiveringen: ”Verket möter inte på något vis kommitténs förväntningar”. Det hela slutar med att Rodin själv behåller skulpturen av den litterära giganten, iförd ett plagg från den privata sfären. Först 1939, mer än tjugo år efter Rodins död, gjuts statyn i brons och får en plats i offentligheten.

Denna rakt igenom upplyftande utställning bjuder inte bara på en detaljrik insyn i en specifik kreativ process och sätter vår egen tids kroppsideal i ett intressant historiskt perspektiv. Den påminner dessutom på ett ypperligt vis om konstens och den enskilda konstnärens ojämförliga förmåga att rucka på invanda tankemönster och få oss att se på världen med nya ögon.

Som en epilog till skildringen av 1800-talets dragkamp mellan ideal och realism i det offentliga rummet avslutas exposén i nutid med en skulptur av brittiske Thomas J. Price: ”Reaching out” från 2020. Ett monumentalt verk som föreställer en anonym svart kvinna iförd t-shirt och munkbyxor. Det oväntade inslaget väcker funderingar både om vem som avbildas i våra offentliga rum i dag och hur vi väljer att klä oss.

Det är bara att ses sig om. Det är i stort sett exakt samma statyer som befolkar våra städer och torg i dag som på Balzacs och Rodins tid.

Vad gäller modet har det möjligen hänt mer. Gränsen mellan vilken typ av plagg vi bär inom hemmets väggar och i det offentliga rummet har i princips suddats ut under 2000-talet.

När jag kliver ut på rue de Varenne utanför Rodinmuseet domineras modet i gatubilden, liksom på de flesta andra platser i västvärlden, av trikåer, hoodies och sneakers. Bekväma och töjbara plagg som definierar vår tid och som lätthet anpassar sig till en mångfald av individuella kroppar – även de som likt Balzac eller Thomas J. Price anonyma kvinna faller utanför traditionella ideal.

Läs fler texter av Susanna Strömquist

Läs mer om konst på dn.se