Minns ni ”Succession”-avsnittet ”Kill list”? Alexander Skarsgårds sliriga svenska techbro Lukas Mattsson bjuder de sörjande bröderna Roy till ett affärsmöte på ett luxuöst höghöjdshotell i Norge. En infam förnedringsakt där Mattsson kliver fram som alfahanen som lyckas splittra Roy och Kendall – samtidigt som den utfrysta systern Shiv luras att bedra familjen.
Den där bergstoppen samt det där psykologiska makt- och svekspelet tycks inte ha lämnat serieskaparen Jesse Armstrong någon ro. När han nu långfilmsdebuterar som regissör handlar det återigen om snuskigt rika snubbar som idkar pittmätning mot en fond av den globala världsekonomin.
Kammarspelet ”Mountainhead” har ett skenbart enkelt upplägg. Fyra gamla vänner och företagsledare inom techindustrin ska ha en välkommen grabbhelg. ”Fattiglappen” i gänget, som kallas Soppköket (Jason Schwartzman), har bjudit in till sitt nybyggda örnnäste på en klippkam i Utah.
Så fort de andra dyker upp kickar tuppfäktningen i gång. Gamla mobbningsritualer dammas av, till ljudet av ansträngda skratt. De gillar ju varandra, egentligen, fast de också är konkurrenter. Och allt, hö hö, är bara på skämt. Eller? Som när en av gästerna driver med värdens nya hem: ”Är det här stället likt The Fountainhead? Är det Ayn Bland som stått för inredningen?”.
Mest miljardär är Venis (Cory Michael Smith från ”Saturday night”). Han äger sociala medier-plattformen Traam som just lanserat en AI-tjänst som fixar deepfakes på en helt ny nivå. Steve Carell är den distingerade fadersfiguren Randall som i smyg är mest galet högerradikal medan Ramy Youssef (”Mr Robot”) gör rollens som gängets liberala samvete Jeff. Vad det nu är värt.
Med nihilisten Venis som anförare börjar gänget drömma om en ny laglös världsordning där deras stålar styr.
Men när deras mobiler plötsligt börjas fyllas av uppflammande kriser världen runt, framkallade av det nya verktyget på Traam, blir den hittills stillsamma satiren alltmer eldfängd och hialös. Med nihilisten Venis som anförare börjar gänget drömma om en ny. laglös världsordning där deras stålar styr. Inte minst när USA:s president ringer, och Soppköket – i samma veva – erbjuds ta makten över Argentina (!).
Jesse Armstrong är fortfarande bäst som manusförfattare. Regin är lite klumpig, inte minst när handlingen eskalerar till ett slags mordiskt slapstick-event. Ett stort plus dock för att han inte försöker kopiera eller för tydligt parodiera verklighetens megalomana magnater. Elon Musk, Mark Zuckerberg, Peter Thiel, Jeff Bezos med flera hovrar där i bakgrunden, men kvartetten i filmen står på egna ben.
Nackdelen med långfilmsformat, i jämförelse med en serie som ”Succession”, är att karaktärerna bara blir skissartade. Här lite extra tydligt eftersom det bara är deras omänskliga sidor som hinner ljussättas. Men dialogen är så knivskarp och med en sådan hög nivå av specialiserade uttryck att man åtminstone får illusion av att, ja, så här kanske det kan låta även i verkligheten.
Det riktigt obehagliga med ”Mountainhead” är inte det morbida gänget – som även begår obehagligt våld på sina läsefrukter när det gäller såväl tyska filosofer som romerska krigsherrar – utan känslan av att det kanske helt enkelt inte är så mycket satir ändå. Tajmningen med att Musks AI-verktyg Grok har rantat på om ”vitt folkmord” i Sydafrika är svår att bortse ifrån.
Se mer. Tre andra filmer om tech-världen: ”The social network” (2010), ”Ex machina” (2014), ”Black berry” (2023).
Här är veckans bästa strömningstips
