Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Suede
B-K, Stockholm
Folk är inte riktigt med på noterna, men Brett Anderson är taggad från start och snart har han fansen med sig i ”Disintegrate”-refrängen. Suede är väl ett av få band där man kan tala om nytändning utan att bandet egentligen hunnit slockna mellan varven. Åtminstone om man bortser från att gruppen splittrades 2003, för att sju år senare återuppstå.
Nu har britterna gett ut lika många album före som efter uppbrottet. I synnerhet de två senaste skivorna ”Autofiction” och fjolårets ”Antidepressants”, har varit mörktonade styrkebesked, präglade av både ungdomlig energi och livserfarenhet som bara väntar på att förlösas live. ”Dancing with the Europeans” – som också fått ge namn åt innevarande turné – dyker upp redan som andra låt. Som för att understryka att Suede ju egentligen alltid har varit mer intresserade av europeisk dekadens, glamrock och postrock. Så även efter brexit.
Nu trendar åter nittiotalets britpop som Suede både förknippas med och fjärmat sig från. Att Anderson denna kväll faktiskt pratsjunger ”Trash” mer som Pulp-kollegan Jarvis Cocker är talande i sig. ”Animal nitrate” piskar upp nittiotalseuforin ytterligare innan sångaren småningom svingar mikrofonsladden och flexar falsetten i ”Filmstar” så som han alltid har gjort. Samtidigt är hälften av låtarna hämtade från de två senaste skivorna. ”Vi är ett anti-nostalgiskt band”, framhåller Anderson halvvägs genom konserten.
Rösten är fortfarande vig även om den svajar lite här och var denna kväll. ”Life is golden”, kompad av Richard Oakes på akustisk gitarr, blir spelningens nedtonade stund innan en triptyk av hits – ”So young”, ”Metal Mickey” och ”Beautiful ones” – ännu en gång höjer stämningen i en knökfull konsertlokal för omkring 3000. Men det som på allvar imponerar är hur Suede får även den färskare delen av låtlistan att framstå som en kavalkad av klassiker. Därtill med delvis varierat urval från kväll till kväll.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Johanna Paulsson
