Drama
”Den svenska torpeden”
Regi: Frida Kempff
Manus: Frida Kempff, Marietta von Hausswolff von Baumgarten
I rollerna: Josefin Neldén, Mikkel Boe Følsgaard, Lisa Carlehed, Gunnel Fred m fl Längd: 1 tim 58 min (från 11 år). Språk: svenska, danska, engelska. Biopremiär
”Man ska inte ändra sådant som fungerar”, säger kanalsimmaren Sally Bauers konservativa mor. Hon syftar på den hiskeliga nymodigheten ”diskmaskin”, men man får anta att vi ska tolka det i en vidare betydelse, överförd på kvinnans roll i samhället. Det är inte en helt subtil replik, men det här är inte heller de små gesternas film.
Sally Bauer var på sin tid en celebritet, kanske mest känd för sina kanalsimningar men innan dess var hon en framstående tävlingssimmare i mer ordinära sammanhang. Det är dock inget som framgår av filmen som koncentrerar sig på bragden 1939 då hon crawlade de 35 kilometrarna över Engelska kanalen.
Hon fick onekligen kämpa i motvind, både i böljan och i vardagen. Att vara ensamstående mor på det sena 1930-talet var ingen lek, speciellt inte för den som var en egensinnig sådan. Såväl föräldrar som omgivning ifrågasätter att hon ständigt dumpar den lilla sonen hos systern eller på en ”barnkrubba” när hon ska ut och trotsa havet.
Sally fortsätter att riskera livet, trots att en dödsolycka skulle göra sonen föräldralös. Det är inte självklart heroiskt. Det framställs inte heller bara så (men nästan). Mycket tid ges helt rimligt åt Sallys brottningsmatch med det egna samvetet men filmmakaren Frida Kempff (”Knackningar” och Cannesvinnande kortfilmen ”Micky badar”) är desto snålare när det gäller bakgrund och vidare personskildring.
Vad är det som driver Sally att smeta in sig i konsistensfett och dyka ner i de mörka vågorna (förutom att hon ”känner sig fri” där), som får henne att lämna sonen hemma, trots att hon vet att det gör honom paniskt livrädd?
Det hindrar dock inte att ”Den svenska torpeden” är en bitvis medryckande berättelse om en människa med ett extremt pannben, med en fast förvissning att inte låta sig tämjas av samtidens förväntningar på vad en kvinna kan och bör göra.
Hannes Krantz suggestiva foto av ett stålgrått vatten får det att isa i märgen och huvudrollsinnehavaren Josefin Neldén (även aktuell, och lysande, i tv-serien ”Doktrinen”) bär Bauer med resning och trovärdighet – även om hon inte får mycket annat att jobba med än ovanstående konflikt mellan hav och barn, simmare och förälder.
En motsättning som för övrigt inte är sann. Efter visningen läser jag att Sally Bauer inte alls hade någon son när det begav sig (han föddes först sex år senare), vilket ruckar filmupplevelsen retroaktivt. I alla fall en aning. Det kanske är en futil invändning, det är ju trots allt en fiktiv tolkning av en verklig människas liv, och sådana brukar av dramatiska skäl hotta upp verkligheten lite – men när det rör sig om en så bärande och ofta (väldigt ofta) poängterad konflikt ter sig tilltaget lite väl självsvåldigt. Den nya vissheten gör hur som helst filmens konstruktion och syfte (ännu) tydligare:
”Den svenska torpeden” är en lovsång till en feministisk förebild, snarare än ett drama om människan Sally Bauer.
Se mer: Tre sevärda filmer om kvinnliga sportstjärnor: ”Skruva den som Beckham” (2002), ”Million dollar baby” (2004), ”I, Tonya” (2017).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
