”Kära du, vi på Vogue kastar oss inte framför tunnelbanetåg om vi vill ta livet av oss. Om vi måste, så tar vi sömntabletter.”
Den repliken fällde amerikanska Vogues chefredaktör Edna Woolman Chase då en av tidningens medarbetare hade försökt förkorta sitt liv genom, enligt henne, en stillös metod.
Det var en kärv kvinna som med järnhand styrde denna modetidning under hela 38 år. Hon avgick 1952 när hon fyllt 75.
Huruvida Anna Wintour har modellerat sin kyliga image på denna företrädare på posten må vara osagt. Men, som av en händelse, avgår nu den 75-åriga Anna Wintour som chefredaktör för amerikanska Vogue efter nästan lika lång tid, 37 år.
Det är en imponerande lång tid på vilket jobb som helst. Men extra beundransvärt när det gäller ett arbete som kräver ständigt uppkopplade sinnen för att alltid ligga steget före. Att hitta det nya, och presentera det på ett överraskande sätt.
De kunde beställa och kassera jobb för hundratusentals kronor, om de inte levde upp till deras förväntningar. Det hände ofta.
Där var Anna Wintour en mästare. Bara Vanity Fair under Graydon Carters tid som chefredaktör kunde tävla med Vogue om fantastiska fotoreportage.
Men så gav deras gemensamma förlag Condé Nast dem också en rejält tilltagen budget. De kunde beställa och kassera jobb för hundratusentals kronor, om de inte levde upp till deras förväntningar. Det hände ofta.
Men det var då. I dag säger förlagets vd Roger Lynch att Condé Nast inte längre är ”ett tidningsföretag”. De flesta läsare tar del av innehållet på nätet, inte papperstidningen, det fundament på vilken Anna Wintours världsberömmelse vilar.
Minns till exempel Vogues septembernummer 2007. Det var på 840 sidor, ”extra extra large”, som en av omslagets rubriker löd. Det gjordes till och med en populär dokumentärfilm om hur numret gjordes, ”The September Issue”.
Sedan dess har mycket hänt. I dag är Vogue florstunn. Men värre än så, den har blivit stentrist.
Många har därför länge spekulerat om när Anna Wintour skulle säga tack och hej för sig. En hel del har också hoppats på att tjänsten snart skulle bli deras. Somliga har varit lite väl öppna med sin önskan, och fått en näsknäpp.
Som brittiska Vogues tidigare chefredaktör Edward Enninful. Hans uttalat höga ambitioner ledde till att han byttes ut 2023 mot Chioma Nnadi – som i stället fick titeln ”head of editorial content”.
För det tillsätts inte längre några chefredaktörer på förlagets tidningar, utan just ”heads of editorial content”. Personer som ansvarar för det redaktionella materialet på alla olika plattformar och ser till att innehållet ”överensstämmer med varumärkets ton och budskap”.
Hon behåller sitt jobb som ”chief content officer for Condé Nast” och ”global editorial director for Vogue” vilket innebär att hon håller ett vakande öga över innehållet
Vogue är kort sagt inte längre en tidning, utan ett strömlinjeformat varumärke. Men även om Anna Wintour nu har slutat som chefredaktör på Vogue så har hon inte slutat på Condé Nast. Hon behåller sitt jobb som ”chief content officer for Condé Nast” och ”global editorial director for Vogue” vilket innebär att hon håller ett vakande öga över innehållet i de flesta av förlagets titlar, inklusive Vogue. Så det är knappast någon pensionering det handlar om.
Men det är helt klart slutet på en era, en tid då chefredaktörer kunde bli världsberömda genom att styra och ställa efter eget huvud och smak.
Läs fler texter av Susanne Ljung.
