Barn får aldrig omhändertas av samhället för att straffa kriminella föräldrar. Det slog en utredning om lagen om vård av unga, LVU, fast på måndagen.
Bakgrunden är inte att socialsekreterare har försökt att göra livet så surt som möjligt för mammor och pappor med prickar i belastningsregistret. Tydliggörandet var nödvändigt eftersom politiker, mot bättre vetande, har blandat in barnen i sina försök att bekämpa brottsligheten.
Exempelvis förklarade Ulf Kristersson (M) för några år sedan att ”barn i kriminella klaner ska omhändertas”, bland annat ”för att skicka en glasklar signal”. Och Johan Pehrson (L) föreslog nyligen att föräldrars koppling till grov organiserad brottslighet ska kunna utgöra grund för omhändertaganden på BB – och konstaterade att konsekvensen blir att åtgärden ses som ett straff för föräldrarna snarare än ett skydd för barnen (SvD 20/2).
Med Kristerssons ord är det verkligen en glasklar signal. Problemet är att det ger en falsk bild av varför samhället griper in.
Det borde inte krävas en utredning för att dra en så självklar slutsats.
LVU är ingen strafflagstiftning för att komma åt kriminella. Det är en skyddslagstiftning för att värna barn och unga.
Därför är det enbart vad som är bäst för det enskilda barnet som spelar roll när socialtjänsten fattar sina beslut, vilket utredningen understryker. Inte vad den potentiella folkdomstolen tycker är rätt åt föräldrarna.
I ett hem med koppling till kriminalitet kan det helt enkelt finnas bra föräldrar, som regeringens särskilde utredare Anders Hagsgård konstaterade på måndagsförmiddagen. Och då kan det bästa för barnet vara att bo kvar hemma, vilket en lagstiftning som finns till för att skydda barn ska understödja.
Det borde inte krävas en utredning för att dra en så självklar slutsats.
Läs mer:
Susanne Nyström: Extremhögern måste tillbaka till ytterkanten
Susanne Nyström: Ulf Kristersson måste byta plats med Nooshi Dadgostar
