När Richard Jomshof (SD) nu avgår som ordförande för justitieutskottet gör han det på en fråga som för de flesta är en bagatell. Att regeringen och SD vill förbjuda vissa halvautomatiska vapen, som blev lagliga att använda vid jakt först 2023, kommer knappast att leda till folkliga protester efter det som hände i Örebro.
Å andra sidan är det anmärkningsvärda inte att Jomshof avgår. Det anmärkningsvärda är att han fick tillträda en av riksdagens mest prestigefulla poster över huvud taget. Och – inte minst – att han har suttit där på M:s, KD:s, L:s och SD:s gemensamma mandat.
För Richard Jomshof är inte vem som helst. Han gick med i SD när delar av partiet bestod av skinnskallar och har länge varit en av partiets främsta nätkrigare.
Med ett sådant facit är det inte ett dugg konstigt att han avgår.
Innan han blev ordförande hade han beklagat att Sverige inte fungerar som Ungern och att SD därför behövde anpassa sin retorik. Han hade kallat islam för en ”avskyvärd ideologi och religion” som inte har någonting ”i vårt land att göra”. Och förklarat att han aldrig sett judar som ett problem ”eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.
Den som trodde att en tung post och inflytande skulle leda till att han växte med ansvaret blev besviken. Mitt i den känsliga Natoprocessen, då en koranbränning gjorde att Turkiet surnade till, var hans reaktion: ”blir de upprörda, så elda hundra till”. Ulf Kristersson (M) menade rentav att han ökade hotet mot svensk säkerhet när han skrev en smaklös tweet om islam och profeten Muhammed. Och han har både varit misstänkt (samt friats) för hets mot folkgrupp efter publiceringar av muslimska karikatyrer och spridit konspirationsteorin att ”svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land”.
Med ett sådant facit är det inte ett dugg konstigt att han avgår. Det som överraskar är att det var vapenfrågan som fick det att hända.
Läs mer:
Susanne Nyström: Svensk välfärd har förändrats i grunden – vet du hur?
Susanne Nyström: Det låga barnafödandet ger Sverige en unik möjlighet
