Det är nog få som har missat att allt inte verkar ha gått rätt till när Stockholms landshövding, Anna Kinberg Batra, rekryterat höjdare till länsstyrelsen. Det handlar framför allt om att mamman till hennes gudbarn var enda sökande till en chefstjänst, som bara utannonserades på ett papper i receptionen.
Den sortens agerande imponerar inte på Justitieombudsmannen, som nyligen kritiserade en annan myndighet för att ha gjort likadant. JO menade då att den åtminstone hade behövt publicera informationen på sin webbplats för att leva upp till kravet om saklighet och opartiskhet. Och det skulle vara anmärkningsvärt om inte samma sak gäller för länsstyrelsen i Stockholm.
Men att JO sannolikt kommer att ha synpunkter innebär inte att allt blir frid och fröjd när just det här beslutet kan läggas till handlingarna. För Kinberg Batras rekryteringsprocess är långt ifrån unik.
Liknande gräddfiler för den som känner rätt person tycks finnas på myndigheter i största allmänhet. Annars är det svårt att förklara varför nyutexaminerade statsvetare har bättre chans att få jobb på en specifik myndighet (men inte på andra) om deras förälder är anställd där, enligt en avhandling från i fjol.
Forskning visar att ungefär 70 procent av alla jobb tillsätts genom rekommendationer.
Riktar man in sig på regeringskansliet visar en annan studie, från 2005, att personliga kontakter är avgörande för att komma på tal som politisk tjänsteman. Det beror på att jobb som exempelvis pressekreterare och politiskt sakkunnig ofta inte lyses ut. I stället sker allt informellt, via slutna kanaler och tips, vilket gör att de som saknar en kompis på insidan knappt har en chans.
Så är det även på den privata delen av arbetsmarknaden. Diskussionen om kulturbarnens räkmackor har blottlagt att möjligheten att få in en fot i branschen inte bara handlar om ansträngning och talang – även släkten spelar roll. Och forskning visar att ungefär 70 procent av alla jobb tillsätts genom rekommendationer.
Det drabbar givetvis främst dem som ger sig ut i arbetslivet utan att känna någon. Det handlar bland annat om nyanlända som har ett begränsat kontaktnät och om första generationens akademiker, som möts av en brantare uppförsbacke än kurskompisar från akademikerhem.
Om Sverige ska bli ett meritokratiskt land – vilket alla i förlängningen tjänar på – är det alltså ett paradigmskifte som måste till. Därför vore det synd om debatten om lappen i receptionen stannar vid att kretsa kring Anna Kinberg Batra.
Läs mer:
Susanne Nyström: Därför måste partipiskan vina i riksdagen
Susanne Nyström: Sverige har inte skolplikt för att hindra medelklassfamiljer från att ta ”thaimout”
