I mitten av september presenterade regeringen ett av mandatperiodens sämsta förslag: bidragsreformen. Diskussionen som har följt har varit så oseriös att den blir missvisande.
Det handlar framför allt om att debatten om bidragstaket utgår från vilseledande siffror, som dessutom kommer från högsta ort: statsministern. Vidare sprider såväl ministrar som opinionsbildare myten att invandrare ”staplar” bidrag på varandra. Och regeringen tycks strunta fullständigt i att den del av bidragsreformen som går ut på att utrikes födda ska tvingas kvalificera sig för statliga stöd, som barn- och bostadsbidrag, kommer att ställa till det för kommunerna och göra det mindre lönsamt att arbeta.
För vad blir resultatet om en barnfamilj med låg inkomst nekas såväl barnbidrag som bostadsbidrag från Försäkringskassan, som är statlig? Att den, för att komma upp i en skälig levnadsnivå, har rätt till mer pengar i försörjningsstöd (som förr hette socialbidrag).
Då skjuts kostnaden från staten till kommunerna, eftersom socialbidraget – till skillnad från de andra ersättningarna – är kommunalt. Detta i ett läge när många kommuner redan har det oerhört tufft ekonomiskt.
Socialbidraget blir mindre om de arbetande timmarna blir fler, till skillnad från barnbidraget som förblir lika stort oavsett inkomst.
Dessutom innebär en förflyttning mellan bidragssystemen att drivkrafterna att ta sig från bidrag till arbete minskar, tvärtemot vad regeringen säger sig vilja. Socialbidraget blir nämligen mindre om de arbetande timmarna blir fler, till skillnad från barnbidraget som förblir lika stort oavsett inkomst.
De negativa konsekvenserna – som regeringen inte precis har skyltat med – visar att det som i ett första skede kan framstå som en besparing lätt leder till kostnader någon annanstans. Så är det även med bidragstaket, som Ulf Kristersson (M) motiverade med att ”den som i dag har fem barn och två personer som lever på bidrag får 46 500 kronor skattefritt varje månad”.
Vad få då sannolikt såg framför sig var att det i fjol bara fanns 940 fembarnsfamiljer där minst en förälder levde på bidrag samt att endast en tjugondel av dessa fick 46 500 kronor (SCB). Och det var nog ännu färre som visste att facit från Danmark, som krympte ersättningarna för två decennier sedan, blev sämre skolresultat och ökad kriminalitet samt att barnen fick lägre inkomster som vuxna.
Toppolitiker och opinionsbildare sluta påstå att bidragen ”staplas” på varandra.
Den lilla besparingen här och nu riskerar alltså inte bara att generera högre kostnader framöver, utan även att göra samhället otryggare. Därmed är bidragsreformen ett skolboksexempel på kortsiktig, opportunistisk och illa genomtänkt politik, som till och med innehåller delar som minskar incitamenten att arbeta.
Dessutom måste toppolitiker och opinionsbildare sluta påstå att bidragen ”staplas” på varandra, när sakkunniga gång på gång har förklarat att det inte stämmer. Varje krona som kommer in på familjekontot från exempelvis barnbidrag och bostadsbidrag innebär en krona mindre i försörjningsstöd.
När en familj har den sortens bidrag täcker slutsumman därmed bara det som socialbidraget ska räcka till: att ge hela familjen en skälig levnadsnivå. Det betyder att det är omöjligt att kapa flera tusenlappar varje månad – vilket blir fallet om bidragstaket införs – utan att många barnfamiljer hamnar under gränsen för vad som är försvarbart.
Om Tidöpartiernas bidragsreform genomförs slopas alltså principen att alla barn i Sverige har rätt till en skälig levnadsnivå, samtidigt som kriminaliteten riskerar att öka, skolresultaten sjunka och kommunernas kostnader för socialbidrag skjuta i höjden.
Det är inte riktigt så nyordningen har sålts in av regeringen. Men det är vad som sker i praktiken.
Läs mer:
Susanne Nyström: Plötsligt säger FN-chefen orden som får världen att stanna
Susanne Nyström: Sluta omyndigförklara lärarna – låt dem lägga in en prilla
