Republikanernas vicepresidentkandidat, JD Vance, är framför allt känd för tre saker. Han har kallat Donald Trump för ”Amerikas Hitler”, anklagat Demokraterna för att bestå av en ”grupp barnlösa kattanter” och skrivit i sin självbiografi att han haft sex med en soffa.
Bara två av händelserna är sanna. Så den som letar efter antydningar om att Trumps parhäst skulle ha en ovanlig relation till möbler i ”Hillbilly – en familj och kultur i kris” får se sig snuvad på läsupplevelsen.
Däremot finns det faktiskt mycket annat att ta fasta på i boken, som blev en storsäljare när den gavs ut 2016 och som nu åter seglat upp i både Sverige och USA, precis som filmatiseringen som finns på Netflix. För medan Vance i dag går all in i Trumps populistiska projekt, var han för bara åtta år sedan konservativ på ett eftertänksamt sätt. Och biografin blottar normer och värderingar som sitter i hemmets och lokalsamhällets väggar för stora delar av den vita arbetarklassen i östra USA.
Invånarna har drabbats hårt när gruvorna och industrierna lagt ner.
Där är såväl våldet och misären som klantänkandet bland ättlingarna till skotska och irländska migranter ständigt närvarande, och invånarna har drabbats hårt när gruvorna och industrierna lagt ner.
Mer än något annat är ”Hillbilly” – ett begrepp som generellt används nedlåtande om lågutbildade i lantliga bergsområden – historien om hur ett samhälle, en tidsanda och en mentalitet kan bryta ner en person och hur en hel stad har slutat att hoppas. Men än viktigare är att Vance visar vad som krävs för att barn som han ska ha en chans att ta sig ut.
Det handlar i grunden om att återskapa känslan av att de val man gör spelar roll och se till att alla förstår att de kan påverka sitt liv. Det är en insikt som han i boken säger sig sakna hos många av sina forna grannar, som enligt honom har en tendens att skylla alla problem på ”samhället”.
Vad sägs om att inte lyssna på Vance i dag, utan på den person han en gång var?
För att nå dit krävs ett slut på den kultur som i allt högre grad premierar offerskap och som med biografins ord ”bäddar för socialt förfall i stället för att motverka det”. Det är bra beskrivet, men raka motsatsen till Trumps och Vances valbudskap, där de snarare ägnar sig åt att spä på bitterheten som Vance för åtta år sedan visade vägen bort ifrån.
Dessutom, understryker han, är det nödvändigt att barn som kommer från instabila hem får stöd av minst en annan kärleksfull vuxen – i boken hyllas mormor och morfar. Och det tredje som behövs är framåtanda så att Vance och hans gelikar, när de återvänder till sina födelsestäder, inte känner sig som främlingar enbart på grund av sin optimism.
Inget av det här gäller bara i USA, utan i stora delar av västvärlden, inklusive Sverige. Så vad sägs om att inte lyssna på Vance i dag, utan på den person han en gång var, och sluta spä på offermentaliteten i den politiska debatten?
Läs mer:
Susanne Nyström: Det finns stora risker om Trump vinner – men glöm inte farorna om han förlorar
Susanne Nyström: Trump grävde en grop åt Biden – nu faller han själv däri
Susanne Nyström: Om Trump blir president får inte Europa drabbas av panik
