Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Nyligen satte Liberalerna ner foten: Om partiet får bestämma kommer skolor inte längre att kunna ta ut vinst. Aktiebolagen ska alltså kickas ut från skolmarknaden och verksamheterna får i stället drivas vidare av kommunen, eller en icke vinstdrivande privat aktör.
Beskedet kan bemötas på två sätt.
Det ena är att göra som delar av högern: gå bananas, spela dum och låtsas att det vore slutet för möjligheten att välja skola. Det heter att förbudsförespråkarna försöker strypa den fria företagsamheten, samt att vinst är ett tecken på god kvalitet och nöjda kunder.
Sammantaget rent nonsens när det gäller skolan, som inte är en riktig marknad och därför aldrig kommer kunna fungerar som en. Med nuvarande regelverk har vinsten i flera fall inte varit en följd av goda kunskapsresultat, utan tvärtom skett på bekostnad av barnens rätt till utbildning.
Det gör det svårare att lita på att skolkoncernerna har goda avsikter och följer regelverken som är till för att värna eleverna.
Det andra sättet att hantera nyheten är att försöka förstå varför Liberalernas partistyrelse har landat i sitt beslut. Förslagsvis genom att lyssna på partiledare Simona Mohamsson, som förklarar att hon har sett avarterna och skandalerna som länge kantat friskolesystemet, som i sin tur har haft flera decennier på sig att självsanera, men sumpat den chansen (Expressen 18/10).
Hennes uppgivenhet bör leda till eftertanke för alla som vill ha kvar systemet. Den vittnar om att Liberalerna helst hade behållit dagens modell, förutsatt att friskolebranschen tagit ansvar för helheten i stället för att motarbeta nödvändiga reformer.
Det handlar exempelvis om att se till att friskolorna slutar att spä på skolsegregationen och sålla bort resurskrävande barn, samt få till en finansieringsmodell som är rättvis och kostnadseffektiv. Att hindra aktiebolagsskolor från att göra vinst genom att snåla in på lokaler, bibliotek, personal och undervisning. Och om att sätta stopp för så kallade glädjebetyg, vilket ger nöjda ”kunder” här och nu, men skapar en orättvis konkurrens när alla senare slåss om samma platser till gymnasiet och universitetet.
Ingenting av detta har någonting med god kvalitet att göra, utan gör det i stället svårare att lita på att skolkoncernerna har goda avsikter och följer regelverken som är till för att värna eleverna.
För den som vill ha vinstmöjligheten kvar är det mest konstruktiva att vara en del av en sådan lösning.
Det är givetvis inte samma sak som att det saknas aktiebolagsdrivna skolor som är bra. Men den vanliga marknadslogiken fungerar inte på verksamheter som ägnar sig åt myndighetsutövning, till 100 procent finansieras med skattemedel och är näst intill omöjliga att reklamera i efterhand. Framför allt inte eftersom elever och föräldrar har svårt att bedöma kvaliteten och det knappast går att byta skola en gång per kvartal för den som inte nöjd.
Med tanke på de många friskoleskandalerna som avlöst varandra på senare år finns därför två naturliga vägar framåt.
Antingen går Sverige på Liberalernas linje, som både har stöd från partierna till vänster och majoriteten av svenska folket. Det skulle inte äventyra det fria skolvalet, eftersom det redan finns stiftelser och kooperativ som driver populära verksamheter och dessa kan premieras för att bli fler.
Eller så stramar vi åt regelverket rejält, så att aktörer som inte frivilligt bidrar till den etiska självsaneringen åker ut. Ett minimikrav är att alla som verkar på skolmarknaden tar ett övergripande ansvar för helheten, värnar om skolans lagstadgade kompensatoriska uppdrag och sätter alla barns rätt till bästa möjliga utbildning främst.
För den som vill ha vinstmöjligheten kvar är det mest konstruktiva att vara en del av en sådan lösning. Alternativet som annars tvingas fram är ett regelrätt vinstförbud.
Läs mer:
Susanne Nyström: Föräldrar tror att de fuskar – i själva verket begår de bidragsbrott
Susanne Nyström: Vad sägs om att byta strategi – och inte låta känslorna styra migrationspolitiken?
Susanne Nyström: Politikerna gräver gropar åt varandra – nu faller alla däri
