När Centerpartiet snart utser en ny partiledare är det många som bekymrat lägger huvudet på sned och säger att partiet måste välja väg i regeringsfrågan. Det heter att Anna-Karin Hatt, som verkar bli den enda kandidaten på extrastämman, antingen kan ansluta till Moderaterna där Sverigedemokraterna kommer med på köpet. Eller så kan hon göra gemensam sak med Socialdemokraterna, som kan få sällskap av Vänstern.
Färre tycks vara bekymrade över det andra liberala partiets vägval, trots att det är Liberalerna som befinner sig i akut kris.
Dels får Johan Pehrson (L) knappt igenom någonting i Tidösamarbetet, vilket betyder att L:s mandat framför allt används för att uppfylla Sverigedemokraternas drömmar. Dels ogillar de potentiella väljarna – föga förvånande – vad de ser och byter till andra alternativ.
I den senaste mätningen från DN/Ipsos lockar L bara 2 procent, avrundat nedåt. Det är alltså snart lika långt till riksdagsspärren som till nollan. Och det är inte undra på.
När Johan Pehrson ska försvara partiets ställningstagande är det knappast med emfas.
För medan Centerns hållning i regeringsfrågan är glasklar – partiet kan samarbeta med alla utom SD och V – är Liberalernas budskap svajigt.
”Killen vid grillen” vill ha en borgerlig regering, utan SD, som i dag. Det fungerade i valrörelsen 2022, när Pehrson lovade att hans parti skulle spela rollen som ”liberalt ankare” i regeringsställning.
Men få kan ha missat att ankaret väger lätt. Och när Pehrson ska försvara partiets ställningstaganden är det knappast med emfas. I stället är han noga med att betona att alla partiledare måste vara beredda att göra ”vissa omprövningar”.
Därmed saknar Johan Pehrson trovärdighet, både som företrädare för sitt parti och som garant mot SD i regeringsställning. Är det verkligen den sortens ledare som Liberalerna vill ha?
Läs mer:
Susanne Nyström: Fegade Centerpartiet ur – eller varför ställde de inte den obekväma frågan?
Susanne Nyström: Åkessons snack om Trump visar att man aldrig kan lita på att politiker ljuger
