När Socialdemokraterna i veckan presenterade sitt utkast till nytt partiprogram var det en sak som bankades in. Partiet vill numera satsa på att bygga en ny samhällsgemenskap – genom en politik inriktad på det materiella.
Därför kommer Magdalena Andersson att fokusera på full sysselsättning, pengar i plånboken, skatter och välfärd. Konkret sakpolitik, som det brukar kallas. Eller för all del traditionell socialdemokrati.
Det hon däremot, så vitt man kan utläsa av programmet, kommer att tänka mindre på är det som ofta slarvigt kallas för kulturkrigsfrågor – som feminism, hbtq och antirasism. Inte för att partiet principiellt är emot. Utan för att S är ett parti som sätter det bredare kollektivet före individen.
Den ryggmärgsreflexen har alltid varit en av Socialdemokraternas mindre trevliga sidor, men under de senaste decennierna har det funnits en politisk motvikt. I riksdagen balanserades inställningen länge upp av en liberal borgerlighet som tänkte tvärtom.
Varje människa har själv rätt att välja väg i livet, löd det liberala motargumentet.
Det innebar att företrädare för det individuella perspektivet satt med vid förhandlingsbordet när en minoritets intressen vägdes mot majoritetens eventuella längtan efter en homogen samhällsgemenskap. Varje människa har själv rätt att välja väg i livet, löd det liberala motargumentet.
Kruxet är att den tiden är förbi.
I dag får individen konstant stå tillbaka för kollektiva intressen: Partier i Tidölaget drar sig inte för att börja rota i människors rättigheter om de tror att ingreppen kan tilltala grupper som inte drabbas. Kristdemokraternas krav på att den som ska bli medborgare måste ha vissa åsikter är bara det senaste exemplet, som vittnar om att tidsandan helt enkelt inte är på individens sida. Och Socialdemokraterna är inte ensamma på sin planhalva om att försöka fånga de kollektivistiska vindarna.
I veckan avslöjades att Miljöpartiet planerar att bli mindre ”woke” för att sälja in sig som regeringspartner till S. Vänsterpartiet gjorde den resan redan inför förra valet. Och på den andra planhalvan har Moderaterna, efter att ha besökt valrörelsen i USA, dragit slutsatsen att valsegern 2026 nås genom ”att tala sakfrågor, snarare än kulturkrig”, där det senare ofta just betyder rättigheter för människor som avviker från mittfåran.
Den stora förändringen är att borgerligheten inte längre håller emot.
En del tycker säkert att det låter bra. Men de missar att det som ofta slarvigt reduceras till ”kulturkrigsfrågor” kryllar av sakpolitik, som gör stor skillnad i många människors vardag – som att ha rätt till abort, inte bli diskriminerad och accepteras fullt ut oavsett exempelvis etnicitet eller sexuell läggning. Det handlar om vilken kultur som ska skapas, finnas och visas i offentligheten. Och inte minst om majoriteten alltid ska ha tolkningsföreträde i egenskap av att kunna klassas som ”vanligt folk”.
Här har svaret länge varit nej, och under de senaste decennierna har allt fler rättigheter och reformer tillfallit människor som varit i minoritet eller i underläge, som kvinnor, hbtq-personer och invandrare. Nu har pendeln svängt tillbaka, med allt större politiskt fokus på kollektivet, som den enskilde förväntas stå tillbaka inför.
Att Socialdemokraterna ser på samhället på det sättet är ingen nyhet. Den stora förändringen är att borgerligheten inte längre håller emot.
Läs mer:
Susanne Nyström: Den norska bonusprinsen har flippat ur – snart kommer fler halvprinsar att följa efter
Susanne Nyström: När aktieägarna röt ifrån blev det tydligt – friskolorna får inte sätta barnen först
Susanne Nyström: Ulf Kristersson vill vara vår tids Ingvar Carlsson – därför lyckas han inte
