Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Sedan millennieskiftet har den genomsnittliga kommunalskatten höjts med 2 procentenheter: från 30,38 kronor per intjänad hundralapp till 32,38. Nästan hela ökningen har skett i regionerna. Och eftersom de framför allt ägnar sig åt en sak är slutsatsen given: Sjukvårdskostnaderna har skjutit i höjden.
Eller som det står i skatteutredningen, som nyligen överlämnades till regeringen: Kostnaderna för sjukvården har ökat i snabbare takt än vad som kan förklaras av befolkningsökningen.
Det är inte unikt för Sverige. Tvärtom har utgifterna för hälso- och sjukvård tickat uppåt i alla västländer, enligt utredningen. Dels för att den tekniska och medicinska utvecklingen innebär att professionen kan ge alltmer avancerade behandlingar. Dels för att gemene mans förväntningar stiger när välståndet ökar – och har en tendens att öka i snabbare takt än bnp.
Så långt är de flesta sannolikt med. Men – som utredningen också lyfter: Frågan är vad som händer framöver. Mycket tyder nämligen på att trenderna kommer att fortsätta.
Det är ett oförsvarligt slöseri, som politikerna bör se som en möjlighet.
Då hamnar vi i ett läge där vården kan behandla allt svårare sjukdomar till ett allt högre pris, kombinerat med att det enligt lag är patienten med det största behovet som ska prioriteras först. Det innebär att väntetiderna för vård som kan anstå riskerar att förlängas rejält – ett akut behov är ju per automatik större än ett icke-akut – samtidigt som den enskildes förväntningar är högre än i dag.
Den ekvationen går inte ihop, så om ingenting ändras kommer många att bli besvikna, vilket i sin tur kan dra i gång en spiral där allt större grupper ser över sitt eget hus. Det har delvis redan skett i ett antal europeiska länder, där liknande situationer lett till att fler börjat betala för sjukvården privat.
Det är en väg att gå. Men för Sveriges del vore det ingen liten grej att byta från principen om vård efter behov till vård efter plånbok. Och en sådan förändring vore dessutom onödig, eftersom det faktiskt finns ett smart sätt att lösa resursfördelningen på: nolltolerans mot insatser som ger liten eller ingen nytta.
Enligt internationella data kan dessa tester, undersökningar och behandlingar utgöra mellan 11 och 30 procent av helheten. Det är ett oförsvarligt slöseri, som politikerna dock bör se som en möjlighet.
Tänk om någon på riks- eller regionplanet hittar en modell som slopar åtminstone hälften av all onödig vård. Det skulle frigöra många miljarder till att både korta vårdköerna och sänka skatten.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Regeringen sänker skatten med ena handen – och bidrar till höjningar med den andra
Susanne Nyström: SR:s dubbla måttstockar väcker frågor – har vd Cilla Benkö några svar?
