Svensk välfärd har förändrats i grunden under de senaste decennierna. Från att staten, kommunerna och landstingen utförde all offentlig service – med ett fåtal undantag – drivs allt fler verksamheter nu av privata aktörer.
I många fall fungerar det bra, med god kvalitet och nöjda ”kunder”. Ibland är resultatet en katastrof.
Det använder både privatiseringens kritiker och påhejare till sin fördel.
Den ena flanken låter nätläkare som behandlar snuviga patienter och friskolor som väljer bort svaga elever sätta bilden. Den andra framhåller populära utbildningars goda resultat och alla förträffliga insatser som utförs av privata vårdgivare runt om i landet.
Givetvis kan båda berättelserna vara sanna samtidigt. Men det är det få som låtsas om.
När 16 procent av grundskolorna, 32 procent av gymnasieskolorna och 44 procent av primärvården drivs av vinstdrivande bolag påverkar det även verksamheter som drivs av stat och kommun.
Därför har välfärdsdiskussionen i Sverige för länge präglats av ideologi och lidit akut brist på allsidig fakta, trots att det finns ett par saker som borde vara enkla att enas kring. Som att de flesta reformer har både för- och nackdelar och att enskilda välfärdsverksamheter inte verkar i vakuum, utan är en del av ett ekosystem.
När 16 procent av grundskolorna, 32 procent av gymnasieskolorna och 44 procent av primärvården drivs av vinstdrivande bolag – vilket är fallet i Sverige – påverkar det även verksamheter som drivs av stat och kommun. Det visar en norsk utredning som har undersökt konsekvenserna av vinstdrivande aktörer i välfärden, utifrån uppgiften att ta reda på hur dessa kan fasas ut.
Det finns ingen anledning att göra en sådan studie i Sverige. Dels saknas politiskt stöd för att införa ett vinstförbund. Dels skulle enbart ett förbud för aktiebolag att driva skolor varken öka likvärdigheten eller stoppa vinstuttaget, enligt en rapport som Lärarnas Riksförbund publicerade 2022.
Däremot bör det tillsättas en förutsättningslös välfärdsutredning, som går igenom de senaste decenniernas reformer och förändringar inom alla områden – som barn- och äldreomsorg, grund- och gymnasieskola, primär- och specialistsjukvård, hvb-hem och personlig assistans.
Vad har fungerat bra? Vad har varit sämre? Har helheten påverkats? I så fall hur?
Har vissa grupper gynnats på andras bekostnad? Och är systemet kostnadsdrivande eller tvärtom?
Vinst kan vara en utmärkt drivkraft i en verksamhet, men ge skadliga incitament i en annan.
Hur ser finansieringen ut? Leder den till bästa möjliga kvalitet eller drar drivkrafterna åt ett annat håll? Bidrar upplägget till att vissa barn, äldre, brukare eller patienter blir mer lönsamma än andra och alltså mer attraktiva för utförarna att försöka locka till sig?
Här skiljer sig svaren sannolikt åt mellan olika välfärdstjänster, som ofta är komplexa och svåra att mäta. Det som fungerar för exempelvis gymnasieskolor kanske inte är lämpligt för vårdcentraler eller hvb-hem.
Det är också därför det svepande begreppet ”vinster i välfärden” leder debatten fel. Vinst kan vara en utmärkt drivkraft i en verksamhet, men ge skadliga incitament i en annan.
Problemet i dag är att vi inte vet tillräckligt, eftersom varken privatiseringens kritiker eller påhejare vågar erkänna att den andra sidan kan ha goda poänger som är värda att ta på allvar. Det är dags att ändra på det.
Läs mer:
Susanne Nyström: Ulf Kristersson är inte dum – han har bara otur när han kompisrekryterar
Susanne Nyström: Det värsta som kan hända en politisk skandal inträffade just i Alingsås