Totalt är minst 27 000 personer hemlösa i Sverige, enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning som presenterades tidigare i år. Det handlar om allt från akut hemlösa som sover ute eller på härbärgen till människor som tillfälligt tvingas bo hos vänner eller släktingar, eller som har ett socialt kontrakt.
Situationens allvar borde göra hemlöshet till en stor politisk fråga. Men det är det inte.
Visserligen läggs motioner i riksdagen. Det skrivs debattartiklar och tas fram planer.
Men att många barn saknar en trygg punkt väcker inte i närheten lika starka känslor bland politiker och väljare som ordet ”fastighetsskatt”. Det är ett av skälen till varför frågan hamnar i skymundan av annan bostadspolitik: Den rör ingen röststark grupp – trots att antalet hemlösa är fler än vad som bor i många kommuner.
Denna krassa sanning påtalades under ett bostadspolitiskt seminarium tidigare i somras. Andra orsaker som nämndes till att politiken rör sig långsamt är att social bostadspolitik kostar pengar, att många tänker att allt löser sig med ökat byggande och att politiker knappt vill ta begreppet ”social housing” i sin mun. Dessutom är det ingen tydlig höger-vänster-fråga, eftersom de allra flesta anser att alla ska ha någonstans att bo.
Att många barn saknar en trygg punkt väcker inte i närheten lika starka känslor bland politiker och väljare som ordet ”fastighetsskatt”.
Det är dags att se till att det blir så. Inte bara på önskelistan, utan i verkligheten.
För att nå dit måste Sverige frångå de stora breda lösningarna, som länge varit landets signum, och börja rikta in sig på dem som behöver lyftas över tröskeln. Som det står i ”Utredningen om en socialt hållbar bostadsförsörjning” från 2022 visar historien att inga generella socialpolitiska reformer hittills har lyckats nå ut så brett att de undanröjer behovet av att rikta åtgärder till särskilt utsatta hushåll.
För dagens hemlösa har gemensamt att de i regel saknar kapital, kontakter och tillräckligt med tid i bostadskön, vilket gör att de hänvisas till osäkra och dyra lösningar. Därutöver har en del sociala problem, som missbruk eller psykisk sjukdom, medan en växande skara är det som brukar kallas för strukturellt hemlösa – de har ”bara” ont om pengar.
En fungerande metod för att hjälpa dem att komma in är att fördela kommunala hyresrätter efter behov – inte kötid – och subventionera hyrorna. Staten kan också finansiera bostadsbyggande med lägre hyror för gruppen, vilket varit framgångsrikt i Finland.
Hur man än vrider och vänder på det måste Sverige nämligen införa ”social housing”. Annars fortsätter vi att döma tiotusentals människor till hemlöshet.
Läs mer:
Susanne Nyström: Ingen kommer någonsin att älska badjävlar – men vi kan åtminstone sluta snylta
Susanne Nyström: Småbarnsmamman – en medborgare höjd över varje misstanke?
