Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Nyligen pressade SVT:s programledare Anders Holmberg EU-parlamentarikern Emma Wiesner (C) (”30 minuter” 30/10). Vem är Centerns statsministerkandidat, undrade han – och pekade menande på bilder av Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M).
Tio minuter senare var Wiesners hållning glasklar för tittarna. C bör ägna valrörelsen åt att berätta om sin politik, för att sedan förhandla brett efter valet, med dörren stängd mot SD. Hon öppnade även för att S och M ska förhandla med varandra, enligt devisen att vi inte har ett tvåpartisystem.
Ett ganska tydligt besked, kan man tycka. Men det dög inte åt programledaren.
I stället insisterade han på att Andersson och Kristersson företräder två alternativ i svensk politik. Stöder man inte den ena accepterar man alltså rakt av den andra, löd det underförstådda budskapet som upprepades på olika sätt.
Problemet med mantrat är att det är en gammal sanning, som inte längre stämmer. Inte ens statsministerkandidaterna själva hävdar att de har varsitt färdigt regeringsunderlag, vilket båda markerade tydligt i september. Då slog Andersson fast att det för hennes del var för tidigt att uttala sig i frågan och Kristersson sade sig inte ha någon skyldighet att presentera ett regeringsalternativ.
Såväl siffrorna som partiernas oförenliga krav visar alltså att dagarna när det bara fanns två förutbestämda regeringsalternativ är över.
Givet hur den politiska spelplanen har utvecklats sedan Alliansens dagar är det de enda rimliga svaren. För just nu finns inga sammansvetsade politiska lag att ansluta sig till.
På det som M-ledaren brukar beskriva som sin sida i politiken går Jimmie Åkesson (SD) hellre till nyval än släpper fram en regering där SD inte är med, medan Liberalerna hellre går till nyval än släpper fram en regering där SD är med. På samma sätt ser C inte med blida ögon på V – och de två partiernas ekonomiska politik ligger flera mil ifrån varandra.
I det läget känns Emma Wiesners resonemang som ett av de mer logiska, eftersom det kan mynna ut i en regeringsbildning mellan partier som är vana att ge och ta, vilket väljarna vet. I en färsk mätning anser drygt fyra av tio att ett regeringssamarbete mellan S och M skulle vara bra för Sverige och väldigt få säger sig ha något emot S, M, C eller L i regering (bara mellan 11 och 16 procent), medan hela 56 procent markerar tvärnej till SD och 45 till V.
Såväl siffrorna som partiernas oförenliga krav visar alltså att dagarna när det bara fanns två förutbestämda regeringsalternativ är över. Därmed måste också journalisternas frågor omformuleras.
Förra veckans ”30 minuter” hör hemma i en annan tid.
Läs mer:
Susanne Nyström: Hela Sverige gör samma misstag – ratar arbetsplatsens ”Britt-Marie”
Susanne Nyström: Kristerssons dotter har ”festat” på Harpsund – är det verkligen en skandal?




