Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna står långt ifrån varandra. Men en sak har de gemensamt: Båda har sagt att de efter riksdagsvalet 2026 antingen kommer att sitta i regering eller gå i opposition. Det vill säga: inte vara stödparti.
Det är dåliga nyheter för Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S).
Moderaterna vill helst inte dela statsrådsposter med SD. Socialdemokraterna föredrar att hålla V på behörigt avstånd.
Det har alltid varit en vettig inställning. Politiken blir bättre när den görs upp i mitten än om den balanserar på någon av ytterkanterna.
Men nu när den nya globala världsordningen – med utvecklingen i USA och Rysslands invasion av Ukraina i spetsen – har förändrat säkerhetsläget i grunden är det viktigare än någonsin att hela regeringen går i takt.
Det duger inte att låta Nooshi Dadgostar (V), vars parti har siktet inställt på att lämna det Nato som utgör basen för Sveriges försvarspolitik, vara med och diktera villkoren. Inte heller att lägga delar av säkerhetspolitiken i knät på Jimmie Åkesson (SD) och hans parti, som har placerat rysskramare i självaste försvarsutskottet, hurrar när JD Vance ger sig på Europa och antagligen kommer att vara störst i Tidölaget även efter nästa höst.
I det läget har Ulf Kristersson ett val.
Om hans sida i politiken får flest röster kan han välja att vara med i en regering som domineras av Åkesson. I så fall kan ”Tidö två” bli betydligt mer radikalt än ”Tidö ett”, där återvandringståget går ännu snabbare och internationella samarbeten mest anses stå i vägen.
Givetvis i utbyte mot hälften av statsrådsposterna och ordentligt genomslag i sakpolitiken.
Är det verkligen vad M-väljarna vill?
Om sidan inte vinner – utan S, C, MP och V tar hem över 50 procent – har Ulf Kristersson också ett val.
Antingen sätter han sig med armarna i kors och njuter när Magdalena Andersson svettas. Det kan i värsta fall leda till att V tar plats i regeringen under det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan 1940-talet, vilket vore raka motsatsen till att ta ansvar för Sverige.
Ett annat – bättre – alternativ är att Kristersson sträcker ut handen för ett samarbete mellan S och M, som tillsammans sannolikt kommer att ha majoritet. Givetvis i utbyte mot hälften av statsrådsposterna och ordentligt genomslag i sakpolitiken.
Inför de egna väljarna är det lätt att motivera initiativet med att det stod mellan att ha M eller V i regering. Inför Sverige i stort räcker det att påpeka att det var landets säkerhet som stod på spel.
Läs mer:
Susanne Nyström: Svenska bilar spottar ur sig växthusgaser – det är ingen slump
Susanne Nyström: Ebba Busch älskar kärnkraft så mycket att hon kramar ihjäl den
