Den 13 november 1994 röstade svenska folket ja till EU-medlemskap. Då hade statsminister Ingvar Carlsson (S) drygt tre år tidigare lämnat in Sveriges ansökan. Och efterföljande regering, ledd av Carl Bildt (M), inledde förhandlingarna som mynnade ut i en överenskommelse.
Den 1 januari 1995 klev vi in.
Det krävs inte jättemycket fantasi för att se likheterna mellan Sveriges anslutning till EU där och då, och Nato i dag. Båda gångerna hade medlemskapet bred uppslutning i riksdagen. Socialdemokraterna och Moderaterna växeldrog under ansökningsprocessen. Och i partiledardebatten på onsdagen, som hölls exakt 30 år efter folkomröstningen, beskrev statsminister Ulf Kristersson (M) båda besluten som att Sverige kommit hem.
De fyra orden ”kriget, kriminaliteten, klimatet och konkurrenskraften” summerar varför vi måste samarbeta mer.
Det är mer samarbete som bygger ett starkare och mer motståndskraftigt Europa, förklarade han. Med tillägget att de fyra orden ”kriget, kriminaliteten, klimatet och konkurrenskraften” summerar varför vi måste samarbeta mer.
Ett par dagar tidigare hade Kristersson – Sveriges statsminister under Natointrädet – dessutom inte bara gratulerat Ingvar Carlsson – Sveriges statsminister under EU-inträdet – på 90-årsdagen i sociala medier. Han hyllade även sin företrädare eftersom S-ledaren hade dragit lärdom av allvarliga kriser, och kunde enas brett om långsiktiga reformer och en ny färdväg.
Ulf Kristersson inser alltså vikten av stabila samarbeten när han blickar i den inrikespolitiska backspegeln, precis som när han ser ut över Europa. Problemet är att han inte drar samma slutsats när han tittar på det land han leder i dag, trots att kriminaliteten, klimatet och konkurrenskraften kräver långsiktiga satsningar och samarbeten över blockgränsen.
Samarbeten för långsiktiga reformer som stakar ut en ny färdväg är bra.
Om kriminaliteten ska tryckas tillbaka måste rekryteringen till gängen minska och det förebyggande arbetet prioriteras upp, vilket förutsätter gedigna statsbidrag som håller över tid. Den gröna omställningen, som är beroende av fossilfri el, försvåras av att det saknas en energiöverenskommelse som ger bolagen tydliga spelregler. Och Sveriges konkurrenskraft behöver åtminstone en fungerande skola och ett skattesystem som sänker skatten på arbete och höjer den på kapital, så att det lönar sig bättre att jobba än att bo.
Det är ett par bevis på att Ulf Kristersson och Ingvar Carlsson har rätt: Samarbeten för långsiktiga reformer som stakar ut en ny färdväg är bra.
Det gäller både historiskt och mellan länder. Men det gäller minst lika mycket mellan partier – här och nu.
Synd att politikerna inte klarar att leva som de lär.
Läs mer:
Susanne Nyström: Visste du att Sala inte längre är en kommun – utan ett jordbruk?
Susanne Nyström: Om Johan Pehrson ska lura väljarna måste han skaffa sig ett bättre pokerface
