Utredningen som ska ta fram en svensk kulturkanon har kantats av kontroverser. Förutom att en del tycker att själva idén om en statligt sanktionerad kanon är befängd, har en medlem i kommittén hoppat av i protest, eftersom hon menar att direktivet från regeringen frångås.
Vidare har allt och alla starka synpunkter på vilken konst och kultur som ska ingå. Flera minoriteter vill ha in ”sina” verk, medan andra menar att hiphop har en självklar plats på listan.
Därför är det enda vi vet om det kanonförslag som ska presenteras nästa år att de flesta inte kommer att bli nöjda. Inte för att samlingen kommer att vara dålig – det vet vi ingenting om. Utan för att det råder en missuppfattning om hur en kanon som vilar på, och bidrar till, gemensamma referensramar uppstår.
En kanon är ingenting som kan pådyvlas samtliga i ett demokratiskt land ovanifrån, till skillnad från förr när hela Sverige förväntades rabbla Katekesen. I dag växer den fram underifrån, utifrån det stora flertalets tycke och smak – understött av skolan som bestämmer vilka sånger som sjungs och vilka böcker som läses i klassrummen.
En bråkdel av alla svenska böcker, filmer, pjäser och sånger har blivit så kända att de numera kan klassas som allas.
På så sätt kommer en kanon per definition att hålla sig i kulturens mittfåra. För syftet med en kanon är inte att smala kulturyttringar och särintressen ska lyftas fram. Inte heller att definiera vad som är god och viktig kultur. Eller att skapa olika kvoter som checkas av.
Rent krasst handlar utredaren Lars Trägårdhs uppdrag inte om att skapa en kanon från grunden, utan om att ringa in vilken kultur som majoriteten av Sveriges vuxna befolkning på olika sätt förhåller sig till och sätta den på pränt. Det kan liknas vid Ellen Keys bevingade definition av bildning: ”det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss”.
Alltså att ha ett hum om vad människor menar när de pratar om ”Fanny-och-Alexander”-jul, refererar till Ulla Winblads yrke eller namedroppar en Strindbergroman.
Det är oklart hur många – om ens några – som känner att just de representeras av exemplen. Å andra sidan är målet med en kanon inte att alla ska få sitt, utan att fler ska få möjlighet att ta del av de mer allmängiltiga referensramar som redan finns.
Inte för att någon i modern tid har bestämt exakt hur dessa ska se ut – även om en del verk som lever kvar i folksjälen historiskt har tryckts in av ideologiska skäl. Utan för att en bråkdel av alla svenska böcker, filmer, pjäser och sånger har blivit så kända att de numera kan klassas som allas.
Läs mer:
Susanne Nyström: Var femte svensk bor i ett miljonprogram – ofta utan att veta om det
Susanne Nyström: Kärleken till kärnkraften gör regeringen blind
