Fredagen kommer med en vädervarning.
– En gul varning för regn!
– Det kan jag inte minnas att vi diskuterat förut, utbrister lokalstyrelsens ledare i Longyearbyen, Terje Aunevik. Han har bott här i 25 år, och hans uppdrag motsvarar ungefär ett svenskt kommunalråds.
Svalbard brukade beskrivas som en arktisk öken, torr, kall och blåsig. Sex tiondelar av ögruppen täcks av glaciärer.
Men i sommar har det varit över tjugo grader varmt, människor har gått i tunna kläder. Det har varit värmerekord för tredje året i rad, enligt Norges meterologiska institut. Genomsnittstemperaturen i augusti var fem grader över det normala. Och nu regnar det alltså.
Varje vardagsmorgon klockan sju påminns Longyearbyns invånare om klimatförändringarna. Då startar en helikopter nere i dalen och lyfter upp byggmateriel på fjället Sockertoppen. Det ska bli ytterligare en del i skyddet mot laviner.
Med högre temperatur ökar riskerna för laviner och i december 2015 dog två människor här i ett snöskred. Ett drygt år senare gick ännu en lavin över Longyearbyen. Därför finns det nu en stor vall ovanför huslängorna och 15 nätliknande stödanordningar på fjällsidan.
Den nya delen av skyddsverket är en grävd ränna med ett nät i botten. Lavinskydden förtar känslan av vildmark omkring den lilla arktiska staden.
– Det var total politisk enighet om att detta måste på plats. Alla tycker att trygghet är viktigare än estetik här, säger Terje Aunevik, som representerar liberala Venstre.
Laviner hotar också kyrkogården i norra delen av dalen. Det har redan gått skred där. Dessutom ställer permafrosten till problem med kistgravarna. Det har fått Lokalstyrelsen här i Longyearbyen att fatta beslut om att inrätta en ny kyrkogård på en annan plats, med urngravar i stället för kistor.
– Det blir problem när man begraver folk i permafrost. Det ser man här på nordsidan i dalen. De gamla valfångarna i gravarna dyker plötsligt upp, skelett och sådant, berättar Terje Aunevik.
Läraren Emelie Fjeldbo har dragit upp kapuschongen på regnkappan när hon övervakar barnens brännbollsspel. Hon önskar att ruskvädret ska ta slut och att den kalla hösten som rådde när hon flyttade hit för fem år sedan ska komma tillbaka.
– Jag längtar till när det blir minusgrader och man kan ta sig över älvarna lite lättare. Nu är det ju väldigt grått. Men kommer det frost eller lite snö så blir det fint på fjälltopparna.
Emelie Fjeldbo berättar att skotersäsongen börjar allt senare på året och slutar allt tidigare, på grund av klimatförändringarna.
– Jag har foton på mig själv på skoter iförd folkdräkt, tagna den 17 maj. Men i år var det slut med skoteråkandet långt före nationaldagen. I slutet av mars fick vi köra sicksack med skotrarna för att hitta snö, sedan var säsongen över.
Skyddsstaketen på Sockertoppen och den nya begravningsplatsen är bara två av åtgärderna som uppvärmningen har tvingat Longyearbyen att göra. När permafrosten drar sig tillbaka blir det sättningar i byggnader och problem med vatten-, avlopps- och bränsleledningar. Det är mycket som måste lagas och förstärkas och det är dyrt.
Men den svåraste delen av klimatanpassningen handlar om att hitta ett hållbart energisystem.
Det statliga norska gruvbolaget Store Norske bryter fram till nästa sommar den sista kolen ur Longyearbyens gruva nummer sju. Sedan är det slut på den norska kolepoken häruppe. För att minska klimateffekten har staden redan bytt koleldningen mot diesel i värmeanläggningarna – och gått från det ena till det andra fossila bränslet.
– Skiftet minskade koldioxidutsläppen med 50 procent. Och det är bra, säger Terje Aunevik.
Men han tillägger att Longyearbyen samtidigt blivit mer sårbar, när stora tankfartyg från fastlandet fraktar dit allt bränsle.
– Vi kan inte bara tänka på klimatet utan vi måste också förhålla oss till dem som inte vill oss väl, säger Terje Aunevik.
För Longyearbyens politiska ledare har klimatförändringarna bidragit till att han nu tänker på säkerhetspolitik varje dag. När Terje Aunevik flyttade till Svalbard för att börja arbeta som hundförare för 25 år sedan låg isen stadigt på Adventsfjorden utanför Longyearbyen om vintrarna. Så är det inte längre.
– Det har öppnat sig en isfri hamn här, mitt i ett av världens säkerhetspolitiskt hetaste områden. Vårt grannland för ett aggressivt krig mot ett annat land i Europa och deras strategiskt viktigaste farvatten ligger här omkring oss, beskriver han.
Terje Aunevik har de senaste åren fått höra olika scenarier där Svalbard kan bli blockerat eller i allra värsta fall rent av invaderat av Ryssland.
– Energiförsörjningen handlar alltmer om försörjningssäkerhet för oss, den förnybara planen har bromsat in lite, säger han.
Nu undersöker Lokalstyret möjligheterna att bygga bergvärme eller vindkraft. De behöver system som klarar de tuffa förhållandena på de här breddgraderna, och som kan skötas lokalt. Men vindkraftverken på marknaden är inte gjorda för norra Arktis kraftiga och ombytliga vindar. Solpaneler fungerar överraskande bra på somrarna, men är förstås värdelösa under polarvintern, när energibehovet är störst.
Här på Svalbard och i norra Barents hav går klimatförändringarna sex till sju gånger snabbare än i genomsnitt i världen.
– Det skrämmande är att varje gång vi får nya data så säger vi ”herregud, vi visste inte att det kunde gå så här fort”, säger marinbiologen Kit M Kovac, som leder Norsk Polarinstitutts Svalbardsprogram.
– Vid några tillfällen i somras var det här den varmaste platsen i hela Norge. Det är bisarrt att tänka på. Vad gör en isbjörn en dag när det är 22 grader varmt? Vad gör en Svalbardsren med sin tjocka päls? Jag hoppas att de finner snö och glaciärkanter så att de kan svalka sig. De snabbt stigande temperaturerna stressar verkligen den här sortens djur.
Hon rankas som en av världens bästa polarforskare, och har tillbringat många kalla dagar och nätter i Svalbards fjordar, invid glaciärer och ute på havsisen längre norrut under sin trettioåriga forskarkarriär.
Den amerikanska rymdstyrelsen Nasa mäter Svalbards glaciärer från rymden. Nyligen larmade Nasa om extrem avsmältning denna sommar. Det historiska rekordet sattes den 23 juli i år, då det smälte fem gånger så mycket is som det normala för årstiden. På satellitbilder syns en rödbrun kant i havet längs med en del av Svalbards kust. Det är sediment som rörts upp av de stora mängderna smältvatten. Det grumliga vattnet gör tillvaron för plankton och fiskar svårare, ljuset tränger inte igenom.
Dramatiken är tydlig i Adolfbukten, långt inne i Billefjorden mitt på Svalbard. Här brer Nordenskiöldglaciären ut sig, en av Svalbards största och snabbast krympande glaciärer.
På några år gamla bilder syns paddlare i havskajaker glida förbi kanten av den majestätiska blåskimrande ismassan.
Men denna höst liknar inte glaciären de bilderna. Då slutade iskanten ute i vattnet. I år har klipporna blottats, de som glaciären har vilat på under tusentals, kanske miljontals, år. Nordenskiölds ismassa börjar förlora kontakten med fjorden. Och vattnet framför skiftar i rödbrunt.
– Glaciärerna är väldigt viktiga här på Svalbard. De är källor till näring och framför dem lever istorsken, som är en viktig del av näringskedjan här, berättar Kit M Kovac.
Glaciärer transporterar ofta mineraler och näringsämnen från land till hav. Det är också i områdena kring glaciärerna som Svalbards däggdjur ofta hittar sin föda, som till exempel istorsk i fjorden framför glaciärkanten. Krymper de tvingas djuren söka sin mat över större områden.
Vi ser två isbjörnar ligga utsträckta i solen på ett stenigt område nära Nordenskiöldglaciären. De rör sig knappt. Men dagen efter lyckas de fånga en Svalbardsren. Renkött har inte varit vanligt på isbjörnars meny tidigare. Men när isarna och glaciärerna krymper minskar tillgången på deras husmanskost, säl.
– Vi förväntar oss att björnstammen kommer att krympa på sikt, för sälstammen minskar redan. Och säl är deras primära mat, säger Kit M Kovac.
Kommer däggdjuren här uppe att kunna anpassa sig till klimatförändringarna?
– Nej. Djuren högt upp i näringskedjan är långlivade. De små ringsälarna som brukar synas framför Nordenskiöldglaciären lever i 45 år. De reagerar inte snabbt på förändringar och de får inte många ungar. Björnarna får en eller två. Valarna får bara en. Så dessa djur kommer inte att kunna anpassa sig, trots att de har överlevt tuffa tider förut, säger hon.
Andra djur kan klara klimatförändringar genom att röra sig norrut. Men här är det svårt.
– När andra arter rör sig norrut ökar konkurrensen. Djuren som bara kan leva här kommer att få sitt område invaderat och fler tvingas dela på födan, säger Kit M Kovac.
Hon befarar att späckhuggare kommer att bli vanligare i Arktis, i takt med att istäcket krymper. Späckhuggaren har en stor ryggfena som riskerar att slå i iskanten, till skillnad från de tre arktiska valarna narval, vitval och grönlandsval, som inte har någon ryggfena alls. Utan havsis har späckhuggarna inga problem att jaga både säl och val.
Det krympande istäcket på Norra ishavet är det största hotet mot djurlivet här uppe.
– Nu finns det prognoser som förutspår att sommarens istäcke kommer att vara borta på ett eller ett par årtionden. Ingen is alls på sommaren? Åh nej. Det kan jag knappast föreställa mig!
Kit M Kovac beskriver livet under istäcket som en upp och nedvänd skog av alger, full av liv.
– När människor ser regnskog, så förstår de vad det är. De fattar att om man hugger ned den så finns inga regnskogsdjur. Detsamma gäller havsisen. Det är ett eget habitat, med unika organismer. Men de är inte lika synliga som regnskogarna.
Kit M Kovac har hittills talat sakligt och bestämt, men nu får hon något tjockt i rösten.
– Jag har svårt att föreställa mig en värld utan grönlandsval, narval och isbjörnar. De kanske inte försvinner i min livstid, men under våra barns. Det är en tragedi, en riktig tragedi.
– Men vi kan fortfarande förhindra det och bromsa klimatförändringarna, även om vi gör ett ganska dåligt jobb för närvarande, lägger hon till.
Kanske får dagens barn nöja sig med att se den typen av isbjörn som hänger i baren på hotellet i Longyearbyen, där Norges miljödepartement och polarforskare konfererar. Det är en av de uppstoppade björnar som det turisttäta Svalbard är fullt av.
Fakta.Därför går klimatförändringarna så snabbt på Svalbard
Ett band från Svalbard, över Barents Hav, Karahavet, Laptevhavet och bort mot Sibirien har den största uppvärmningen i världen, cirka sex till sju gånger snabbare än genomsnittet på årsbasis.
– Orsaken till det kallas för den arktiska amplifieringen, berättar meteorologiprofessorn Michael Tjernström som forskat i 25 år om Arktis klimat.
Han beskriver att det finns återkopplingar i klimatsystemet som gör att uppvärmning leder till ännu större uppvärmning, och flera av dessa är speciella för Arktis.
Is och snö reflekterar bort mycket av solstrålningen. Om isen och snön smälter leder det till att området blir mörkare. De mörka ytorna absorberar mer solstrålning än tidigare och värms alltså upp mer, vilket smälter ännu mer is och snö, och så vidare.
Tidpunkten när smältningen startar och när det åter börjar frysa skjuts isär allt mer. Det blir alltså en längre period varje sommar när det smälter. Dessutom blandas luften inte om vertikalt lika mycket i Arktis som vid ekvatorn, vilket gör att uppvärmningen koncentreras och blir kraftigare närmast jordytan.
Under de senaste decennierna har också transporten av varm och fuktig luft från söder ökat.
Läs mer:
Klimatet just nu – här kan du följa läget dag för dag
Simon Campanello: Vad kan gå fel när ett gäng ”tech bros” ska rädda oss från klimatkrisen?
Torka och översvämningar – klimatförändringarna pressar svenska bönder
