Fickorna på damkläder är generellt mindre än på herrkläder, ibland närmast symboliska, eller blindfickor – ett ficklock utan någon funktion. Ytterkläderna saknar i allmänhet innerfickor.
Vi människor har alltid haft behov av att bära med oss mer än vad som ryms i händerna. Och väldigt länge gjorde män och kvinnor likadant.
– Man kan gå tillbaka till 1100-talet, då hade man en pung som man bar med sig, som en liten väska, och där hade man personliga ägodelar, säger Emma Severinsson, lektor i modevetenskap vid Lunds universitet.
Den ersattes senare av en sorts fickor. Inte fastsydda i kläderna, utan mer som lösa fickor som knöts fast med ett bälte eller fäste i en hake. I Nordiska museets samlingar finns exempel på sådana fickor, ofta vackert broderade, från så långt tillbaka som 1600-talet. Denna typ av fickor användes i det folkliga dräktskicket långt in på 1800-talet och syns än i dag i folkdräkter.
Fickorna bars utanpå eller innanför kläderna. De som bars utanpå var ofta utsmyckade med broderier, de man hade innanför var enklare. Äldre kjolar har ofta slitsar i sidorna så att man kan nå en ficka under kjolen.
1700-talets mode med kjolar som var vida över höfterna erbjöd massor av förvaringsmöjligheter.
– Framförallt under andra hälften av 1700-talet hade man pocher, en ställning för att få ut kjolen. Där får man ner hur mycket som helst, berättar Leif Wallin, intendent på dräkt och mode vid Nordiska museet.
Men sedan händer det som är början på slutet för kvinnornas fickor.
– I slutet av 1700-talet, början av 1800-talet, när empiremodet kommer och midjan flyttas upp mot bysten och klänningarna inte är lika skrymmande, blir det så att kvinnor inte kan ha fickor längre för att de syns, säger Emma Severinsson.
Tygerna var också tunnare, minsta lilla man bar under skulle synas och förstöra helhetsintrycket.
Lösningen blev att flytta fickan längre från kroppen och bära den i handen. I stället för att ha saker i fickorna lade man dem i en redikyl (liten tygpåse).
– Det är den lösa fickan som lyfts bort och blir början till en handväska, förklarar Leif Wallin.
När modet med krinoliner sedan kom i mitten av 1800-talet och det åter blev mer tyg i kjolarna hängde fickorna inte riktigt med. Det förekommer fickor i klänningar, men nu är de ofta mindre och insydda i plaggen i stället för som tidigare lösa. Under senare delen av 1800-talet då klänningarna börjar smita åt över höften blir det ännu mindre fickor.
Någonstans här uppstår skillnaden i hur kvinnor och män bär runt på sina ägodelar, även om det naturligtvis finns undantag. Leif Wallin påpekar att äldre tiders kläder inte var konfektionssydda som i dag, utan tyckte man att det behövdes fickor sydde man helt enkelt det.
I Nordiska museets samlingar finns dock en klänning som från 1954 tillhört journalisten Else Kleen-Möller och som har fickor både i sidorna och en bröstficka – en annan ovanlighet på damkläder.
1950-talet innebar ett uppsving för fickorna, berättar Leif Wallin.
– Då kom de tillbaka stort. De var ett bra sätt att framhäva den smala midjan på Diors New Look.
Om de faktiskt fyllde en funktion som fickor eller mest för att betona höfterna är oklart. Blindfickor är inte ovanligt på kvinnokläder.
Trots att det funnits utrymme för fickor när cargobyxor, over size och workwear varit modernt har väskan behållit sin ställning.
– Handväskan har blivit en sån självklar del och det förstärks av att kvinnor förväntas bära med sig mycket mer, säger Emma Severinsson.
– Vi har nycklar och plånbok och mobil, men förväntas kanske också bära med oss lite smink, kanske en hårborste. Det säger ju någonting om varför handväskan finns.
Handväskan har också en tydlig könskodning, konstaterar hon.
– När det här med ”man bag” började komma för kanske 20 år sedan, kunde det inte vara en handväska för det finns en så tydlig genuskodning i det.
Handväskan har också kommit att bli en statussymbol och en kassako för modehusen. 1955 lanserade Chanel sin klassiska quiltade väska, banbrytande för att den hade axelrem som gjorde att kvinnor kunde ha båda händerna fria.
1984 skapades Hermès Birkin bag när skådespelaren Jane Birkin på en flygresa beklagat sig för Hermèschefen Jean-Louis Dumas att det inte fanns några snygga väskor som fungerade för en småbarnsmamma.
– En handväska är ju också någonting vi ofta använder längre och det beskrivs ju ofta som en investering att köpa en dyr väska, säger Emma Severinsson.
Sedan är väskan också något personligt. Där bär man sakerna man behöver i livet, och lite till för säkerhets skull, och man bär dem nära sig.
– Det är ju både någonting som man bär med sig hela tiden, men också väldigt personligt vad man bär med sig. Och på något sätt så känns det ju också väldigt intimt att rota i någon annans väska.
