Sven Anders Johansson förblir outsidern som säger det ingen annan orkar säga

Vad ska vi med litteraturen till? Kanske är det lite fåfängt att rekommendera en bok om litteraturens marginalisering såhär i Nobelpristider. Men det är nog precis därför man bör läsa litteraturvetaren Sven Anders Johanssons nyutkomna ”Till ambivalensens försvar”, som utforskar litteraturens roll i dagens samhälle, där många drömmer om att skriva men färre orkar läsa, bibliotek monteras ner samtidigt som litteraturbevakningen kretsar kring prisceremonier och symboliska kulturkrig mellan kändisar.

På något vis tycks allt hänga ihop: i takt med att litteraturen tappar mark ökar trycket på att hävda dess värde. Så vilket värde har då litteraturen, enligt Sven Anders Johansson?

”Till ambivalensens försvar” tar upp tråden från de två syskonböckerna ”Det cyniska tillståndet” och ”Litteraturens slut”. Johansson fortsätter sitt projekt att analysera dagens litteraturklimat, inspirerat av flanerande tyskar som Nietzsche och Adorno och lite mer flåsiga fransoser som Guattari och Deleuze, fast Nietzsche var kanske inte heller så bra på att softa när allt kommer omkring.

Johanssons egen stil är snarare joggarens, så hurtigt som han far genom landskap av texter och information: Aktuelltinslag om Greta Thunberg, samtida moralfilosofi, krigen i Ukraina och Gaza, kulturdebatter, Sveriges inträde i Nato, bostadsköp, gängkriminalitet och Ottessa Moshfeghs succébok ”Ett år av vila och avkoppling”. För den som aldrig har sprungit runt på en humanistisk fakultet kan det vara svårt att hålla flåset.

Huvudärendet är att inta en ambivalent hållning i en tid som mer än någonsin tycks kretsa kring olika slags ”ja” och ”nej”. Enligt Johanssons marxistiskt färgade analys handlar det om valfrihetens seger: individens möjlighet att göra sina egna unika val har blivit en tvångströja. Ambivalensen blir i ljuset av det en revolt, en vägran att ta på sig tvångströjan och skriva under på en falsk liberal dikotomi där allt reduceras till en fråga om goda val, att säga ja eller att säga nej.

Den här turboliberala mardrömmen var kanske kul i någon startupkilles hjärna, men knappast i ett helt samhälle

Denna längtan efter en vänster som gör slut med det liberala projektet, inte nödvändigtvis för att det ska bli mer som i Kina, men åtminstone som i gamla socialdemokratiska ordning-och-reda-Sverige, där valen var färre men friheten på något paradoxalt sätt kändes större än i dagens techsnubbeanpassade inferno av BankID och parkeringsappar.

En analys som jag i min naivitet tänkte var lite överspelad vid det här laget, men då jag besökte Malmö förra veckan för att presentera en ny bok blev jag och min medförfattare Michael Larsson ordentligt påhoppade av en rad namnkunniga kulturskribenter som ville ställa oss till svars för vår ”reaktionära längtan” efter ett annat kulturklimat. Att säga att man är inspirerad av Sven Anders Johansson visade sig vara ett rött skynke.

Det är ett kvitto på att Johansson gör någonting rätt. Han förblir outsidern som står på en fest och säger det ingen annan orkar säga, men många nog tänker. Längtar vi inte alla innerst inne efter lite färre val och mer stabilitet? Ett samhälle som man kan räkna med. Den här turboliberala mardrömmen var kanske kul i någon startupkilles hjärna, men knappast i ett helt samhälle. För oss som hellre ägnar vår fritid åt att läsa än att sitta och välja rätt skola för våra barn är Sven Anders Johanssons texter balsam för själen.

I litteraturen slipper man välja. ”Ja, är det inte just därför litteraturen finns: för att man ska kunna säga ja och nej på samma gång. Slippa ur valfrihetens grepp.” Problemet med den här bestämt ambivalenta uppfattningen är bara att även den tillskriver litteraturen ett alldeles särskilt värde, en unique selling point i en upphettad marknadsekonomi.

Man kan nästan höra hur gamla realistiska författare, säg Isaac Bashevis Singer eller Ivar-Lo Johansson, försöker springa ikapp nutiden och förklara varför de tyckte att litteraturen fanns. Bildning! Underhållning!

Det sistnämnda ordet lyser typiskt nog med sin frånvaro i Sven Anders Johanssons texter (och i de flesta andra diskussioner om litteraturens värde). Kanske är det en litteraturvetarsjuka, kanske är det ett större kulturellt handikapp som många i Sverige bär på. ”Vill ingen ha roligt i det här jävla landet?” undrade till exempel Jonathan Brott i en text på dessa sidor för några månader sedan.

För oss som hellre ägnar oss åt att läsa än att sitta och välja rätt skola för våra barn är Sven Anders Johanssons texter balsam för själen

Ändå är det så underhållande att läsa Sven Anders Johansson, kanske just för att han är så fastklistrad i tidsandan, precis som alla författare (och litteraturvetare) ju alltid är. En del läsningar av äldre verk övertygar, medan exempelvis läsningen av Dag Solstads författarskap skjuter ganska snett. Är inte behållningen med många av Solstads böcker just att de på ett så underhållande vis leker med människans längtan efter att vara fast och beständig, och efter någon som faktiskt kan säga nej?

Helt enligt den unikt nordiska traditionen av nej-sägarverk som Bergmans ”Persona”, Ekelöfs ”Non serviam” eller varför inte Leif Panduros ”Skit i traditionerna”. Något med den stora tyngdpunkten på ambivalensen gör att jag helt enkelt känner mig en smula ambivalent.

Läs fler av DN:s bokrecensioner här