När jag var tre månader bröt andra världskriget ut. Jag var knappt sex år när Tyskland äntligen kapitulerade. Krigets fasor fattade jag först efteråt. Det jag såg i min hemby var militärerna som cyklade i långa rader på tjocka ballongdäck, den trevlige furir Svensson som bodde i ett rum på vår vind och hästarna som ofta stallades i uthuset.
– Jag ska bli knekt! sa min kompis Kalle entusiastiskt. Det ville inte jag. Men först efter kriget förstod jag vad det inneburit. Det var en blick in i det allra mest fasansfulla: en bild från ett tyskt koncentrationsläger.
Nu, många år senare, hemsöker världskriget mina tankar. Då var det Hitler och Stalin, nu är det Putin och Trump och Netanyahu som likt apokalypsens ryttare förmörkar horisonten. Skillnaden är tempus. Världskriget bäddas allt djupare ner i det förflutna. Dagens ryttare är fortfarande på väg mot en framtid som inte ens de själva känner. Putin och Netanyahu tycks målmedvetna men Trump gör vad som faller honom in. Han vann valet på löftet att inte börja några nya amerikanska krig, och nu tar han till våld än här, än där. Mellanöstern är hans nya lekplats.
Kontrasten mellan presidentens nyckfullhet och krigsmaskinens iskalla precision är skrämmande. Trump vill ha bort några iranska ledare och strax är de döda. Men vad ska den virrige mannen i Vita huset göra nu? Bli vän med de återstående toppnamnen i denna vedervärdiga regim? Krossa också dem? Eller pröva lyckan någon annanstans?
Vi vanliga människor i de återstående demokratierna är hänvisade till åskådarplats. EU är redo att göra en insats, men vad förmår EU? Macron tycks beredd att ta ledningen, men snart slutar hans presidentperiod. Här hemma har vi Ulf Kristersson och Magdalena Andersson, och båda förefaller lika villrådiga inför världsläget.
En tanke slår mig: när har jag någonsin känt mig i fas med utvecklingen? Svaret är enkelt: på 1960- och några år in på 1970-talet. Då ingick jag i en nära nog världsvid rörelse mot kriget i Vietnam. Nog påverkade vi den amerikanska ledningen, samtidigt som vi gav vietnameserna lite mer hopp.
I dag känner jag mig bara som en åskådare till vidriga utvecklingslinjer runt om i världen, som krig i Ukraina, krig i Mellanöstern, krig i Sydsudan, småkrig och krigshot på många andra håll.
Men intressantare är hur unga människor ser på sin egen roll. För en tid hade vi ett samtal med två sondöttrar, några och tjugo år gamla. De förklarade utan en sekunds tvekan att de inte tänker sätta några barn till världen sådan denna värld nu ser ut.
Några veckor senare läser jag i tidningen att en stor andel unga kvinnor i Sverige kommit till samma resultat. Och födelsetalen sjunker verkligen.
Jag minns när min dåvarande fru och jag skulle skapa vår familj. Det var Vietnamkrig och en oavlåtlig spänning mellan USA och Sovjet. Men inte påverkade det vår vilja att försöka få barn, och barn blev det, födda 1964 och 1967. Våra närmaste vänner blev föräldrar ungefär samtidigt. Tillståndet i världen var visserligen eländigt. Men vi var som så många av våra generationskamrater i färd med att skapa en bättre tillvaro för oss alla, och med våra barn skulle läget ljusna ytterligare.
Det är sorgligt att så många unga i dag inte alls har samma framtidstro. Men vad är skillnaden?
Den största skillnaden är att vi kände oss delaktiga i en stor internationell rörelse av protester. Själv var jag extra lyckligt lottad: jag sysslade med Marx, jag översatte hans ungdomsskrifter till svenska och skrev en liten bok om hans ungdom. Det var visserligen många som inte gillade min tolkning; det var en huggsexa om bästa sättet att förstå Marx och jag var en av dem som höll på en måttfull Marx, en Marx ett gott stycke från Lenin för att inte tala om Mao. Men med Marx fick man vänner och bekanta runt om i världen. På lite olika vägar ville vi alla förbättra världen.
Dagens unga är mer pessimistiska. Vem skulle kunna rubba Putin? Inte ens en världsvid opinion kan tala förstånd med Trump. Här hemma lägger sig Magdalena Andersson så nära Ulf Kristersson att en verklig förändring efter valet ter sig osannolik. Vad som återstår för vanligt folk är att göra sitt privatliv så trevligt som möjligt.
Det är en inställning som ter sig rimlig för gamla människor som ändå inte ska vara med så länge till. Men de unga? Är det inte deras uppgift att arbeta för mål som innefattar mer, mycket mer än den egna familjen?
Det är som om den utopiska fantasin falnat. Det saknas levande föreställningar om en helt annan värld än den vi lever i. På 60-talet var vi inte nöjda med de reformer som genomfördes. Men dessa reformer var led i en övergripande föreställning om ett nytt samhälle. Och ja, det blev ett nytt samhälle. Vi måttlösa ville ha mer, mycket mer, men vi fick i alla fall något.
Vad var det som senare gick fel?
Kanske gick det inte alls fel. Nya politiska vindar blåste. Samhället skulle privatiseras. Det gemensamma projektet skulle ersättas med otaliga privata projekt. Din framtid var kanske inte min. Valfriheten var det högsta värdet.
Men somliga hade stora resurser att välja, andra hade inga resurser alls. Samhället drogs isär.
Vi må vara småpotatis i den stora världen, men potatis likväl
Nu har vi i global skala slutresultatet av denna process. Mångmiljardärerna i Silicon Valley kan köpa allt men är ändå inte nöjda. Därför ställer de sig på led bakom en annan men blygsammare miljardär, Donald Trump. Ännu 2020 hade mångmiljardärerna röstat på demokraterna. Men nu tog de ledningen i en ny klasskamp där de rikaste var drivande. I Sverige ser vi mest återskalven av det som sker. Men vi är ändå inte helt utanför. Ulf Kristersson har varit i Kalifornien och där bland annat träffat en av de stora trendsättarna Peter Thiel.
Vi må vara småpotatis i den stora världen, men potatis likväl.
Vad jag förstår har vi gått in i ett helt nytt historiskt skede. Nyliberalismens skenbara jämlikhet har ersatts av en ordning där de rikaste också blir de mäktigaste. Till råga på allt består deras rikedom till stor del i att de äger de sociala medierna. Det betyder att deras makt sträcker sig in i våra hjärnor.
Vem kan i dag säga hur vi ska komma ut ur vår fångenskap som är både materiell och intellektuell? Det är en dubbel uppgift för unga människor att finna vägen ut ur den dubbla inspärrningen.
Från min egen position på ålderns krön blir jag främst en betraktare. Min enda fördel är att jag har ett så väldigt långt perspektiv bakåt. Jag minns skärvor från andra världskriget, jag minns kalla kriget och murens fall. Och nu finns jag här med alla mina samtida, omtumlad och förvirrad när min sikt skyms av apokalypsens ryttare.
Läs fler texter av Sven-Eric Liedman
