Sven-Göran Erikssons underbara resa borde inte ha varit möjlig

”En underbar resa” beskrivs som en ”ny historia”. Det är en vässning. Få svenskar har blivit så skärskådade som Sven-Göran Eriksson. Redan 2013 vecklade han ut sitt liv i biografin ”Svennis. Min historia”. Lyckligtvis är sagan så svindlande att den är värd att reprisera.

I det finstämda förordet slår det mig att det är en American dream i folkhemsskrud. Det hade varit intressant om författaren fördjupat sig kring det, och inte nöjt sig med att citera Ivar Lo-Johansson (”Människan är inte bara där hennes skor står, utan där hennes drömmar är”). För hur var Sven-Göran Erikssons underbara resa över huvud taget möjlig? Det borde den inte ha varit.

Han växte upp på 1950-talet i ett Torsby präglat av Notnäs ångsåg, snögardiner över Fryken och Roy Hodgsons 4-4-2-filosofi. Mamma jobbade på trafikförvaltningen, pappa var lastbilschaufför. Stora vida världen var avlägsen. Men via IFK Göteborg blev gymnastikläraren Sven-Göran ”Svennis” på hemmaplan. Och sedan, via en lång rad storklubbar och landslag, ”Mr Eriksson” i resten av världen.

Mellan raderna hittas svaret på frågan. Med sin jordnära modell fick han ordning på överbetalda superstjärnor och skakiga organisationer. Som när han tillträdde som förbundskapten för England. Här var det givet att assistenterna skulle fixa fotarbetet. Det lirade inte med ”Svennis” mentalitet: ”På den allra första träningen satte jag själv ut alla koner och det blev ett jävla liv. Men jag förklarade att det hade jag gjort i hela mitt liv, att jag blivit Englands förbundskapten förändrade inte någonting.”

I Elvis-biografin ”Last train to Memphis” beskriver författaren Peter Guralnick biografens utmaning som ”en sorts luffare som ständigt knackar på köksfönstret och i hemlighet hoppas på att bli inbjuden till middag”. I ”En underbar resa” har Värmlandspoeten Bengt Berg nedtecknat Svennis ord (i jagform) – och Berg är ingen slumpmässigt utvald luffare, utan huvudpersonens barndomsvän. Han har följaktligen blivit frekvent insläppt.

Den närheten, visar det sig, har sina för- och nackdelar. Tonträffen är i bästa fall förtrolig. I sämsta fall servil. Å ena sidan är det skönt att slippa en massa privatlivssnask nu när det är dags för bokslut. Å andra sidan hade det varit förlösande med lite självrannsakan. För helt schyst, i alla lägen, var han som bekant inte.

Ett belysande exempel är när det var dags för bröllop med Ann-Christine Pettersson. När ”Svennis” insåg att datumet krockade med en tränarkurs blåste han av kalaset: ”Det blev katastrof, det blev tårar”, säger han överslätande i boken. Men någon läxa blev det inte: ”Det var kanske den första, men långt ifrån sista, gången jag prioriterade fotbollen framför annat i livet.”

”En underbar resa” koncentrerar sig på fotbollen. Det blir en hög dos klubblag, årtal och siffror. Det fungerar väl för inbitna entusiaster, sämre för den som vill veta mer om människan ”Svennis”. Bokens stora förtjänst är slutet. Här framträder delvis en mer sårbar bild än den som nådde oss under hans sista ”Erikssonsgata”.

I boken säger han till barndomsvännen Berg att ”en jävla ångest” följde i spåren av cancerbeskedet och ”att prata om att det kommer att ta slut är inte lätt”. Men han går ut i dur. ”Livet är kort, det är sant, men om man lever det rätt, så är det tillräckligt.”

Det vore enkelt att avfärda som trivialt. Man kan också, som ”Svennis”, kalla det trösterikt.

Läs fler bokrecensioner och fler texter av Johan Kellman Larssson.