Sven Olov Karlssons intima roman är delvis smärtsam att läsa

På väg till soptippen för att slänga ett lass av sin nyligen avlidna mammas digra kvarlåtenskap, får Sven Olov Karlsson en ny bokidé. Hans nionde bok ska handla om skrivande. Skrivande och sjukdom. Hans skrivande och sjukdom.

”Bygdedjuret” kommer att handla om detta, och mycket mer. Livet. Sven Olov Karlssons liv.

Åter, alltså, till den nordligaste delen av Västmanland som Karlsson alltsedan debuten med ”Italienaren” 2003 har mutat in som litterärt landskap. Den första romanen handlade om hans pappas liv och död. Det gör även ”Bygdedjuret” Och om mamman, lillebrodern och alla de som bor i byns övriga tre hus. Samt de allt större cirklar som unge Sven Olov rör sig i genom studier och arbeten inom verkstadsindustrin, vården och journalistiken, och slutligen till Stockholm och författarskapet.

Det är en intim och självutlämnande roman. Karlsson har valt att berätta i tredje person, förmodligen för att upprätthålla distansen till det som har skavt, molat och jävlats i kropp och själ sedan de allra tidigaste åren. Mottot till boken kommer från den norske poeten Tor Jonsson (1916-1951) vars biografi i mycket liknar Karlssons. Uppvuxen i en rural bygd, journalist, inflyttad till Oslo och upptagen med att skildra konflikten mellan individ och bykollektiv.

Det är Tor Jonsson som har fått ge namn åt Karlssons roman. ”Bygdedjuret” är norrmannens – faktiskt bättre – namn på det vi känner som Jantelagen, bara än mer verksam på landsbygden. Det är den där traditionen av att söka blottor hos andra, att ständigt se sig över axeln och ge sig fan på att någon granne alltid finns där när något händer som man vill hålla för sig själv. Och att det sprids på orten fortare än en skogsbrand. En bondepraktika, skulle man också kunna säga. Det enda bygdedjuren är generösa med är återhållsamheten, skriver Karlsson. Att inte beröra, berömma, medge, ta ställning.

Detta är en sårig och innerlig roman, delvis ganska smärtsam att läsa. Minnet har alltid varit viktigt i Sven Olov Karlssons författarskap, och här blir det akut. Minnesluckor och nattliga anfall visar sig efter en mångårig turné genom en nedmonterad vårdmaskin vara epilepsi. ”Bygdedjuret” kan ses som hans försäkring mot glömskan. Men jag vet inte; mina egna livsminnen från före förra onsdagen blir disiga och går man något år tillbaka reser sig oftast bara en tjutande mistlur någonstans i tjockan. Karlssons mycket detaljrika resa är ett under av hågkomst i jämförelse.

Det enda som stör mig i romanen är skildringen av lillebrodern, vars skepnad är stulen rakt av från John Kennedy Tooles antihjälte Ignatius J Reilly i ”Dumskallarnas sammansvärjning” – komplett med mustasch, fetma, öronlappsmössa och ökenkängor. Samt en svada som nog är tänkt att fungera som comic relief men mest känns krystad.

Överlag är ”Bygdedjuret” dock en stark och rik roman av en författare som både har – gissar jag – och förtjänar en bred läsekrets. Sven Olov Karlsson bultar fram sitt liv med en prosa som ständigt letar sig överraskande vägar över stock och sten.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.